Hvart den stora krisen 1 Osterrike, hvilken ej blott är en börskris, utan en verklig kris för handel och näringar, skall slutligt leda, är omöjligt att förutse, icke heller om den skall kunna inskränkas inom Osterrikes eget område; men visst är, att den har en verkligt hotande fysiognomi. Dystra skildringar kunna derför snarast väntas från dessa trakter. Kriget mellan Holland och Atchineserna, hvilket man ansåg för i det närmaste afslutadt, synas nu åter blvesa upp, sedan de sörres sultan, som. sökte att vinna fred, aflidit, vare sig i sotdöd eller dödad. Enligt till Haag ingångna depescher af d. 4 d:s fortfara infödingarnes höfvidsmän ett intaga en fientlig hållning och uppföra fästen i det ipro af landet. Holländarnes ölverbefälhafvare, general Swieten, tillägger denna omständighet likväl icke någon betydelse, åtminstone icke officielt. Han anser, att intagandet af Kraton bräckt atchinesernas makt; det holländ lägret angripes icke heller numera. feralen vill, innan han skrider till några vidare åtgöranden, afvakta, huruvida befolkningen icko skall efter hand intaga en mindre fientlig hållning. Dotta krig är i sjelfva verket också mer än obehagligt för Holland, hvars regering uppbär för detsamma mycken smälek från folket, som ogillar hela kriget, likasom engelsmännen ogillat kriget mot aschantierna, hvilket dock nu är slutadt, emedan de båda tagit i anspråk betydande summor. Den strid, som för närvarande föres mellan furst Bismarck och den förra italienska ministerpresidenten Lamarmora angående de diplomatiska förhandlingarne år 1866, påminner i mer än ett afseende om rikskanslerens fejd år 1872 med grefve Benedetti om innehållet af de samtal och betydelsen af de noter, som vexlades före utbrottet af kriget 1870. I båda fallen synas beklagliga missuppfattningar gjort sig gällande, i det de främmande underhandlarne tillagt Bismarcks ord en betydelse, som dessa enligt hans egen senere förklaring icke hafva haft. I striden med Lamarmora har rikskansleron icke inskränkt sig att ytra, att general Govone missförstått honom och uppfattat såsom ett faktiskt anbud det, som blott under visea vilkor och förutsättningar framkastades och kunde tagas i öfvervägande, utan Bismarck har — måhända uppretad af Mallinckrodts bittra angrepp — äfven betecknat Lamarmoras förfaringssätt med så starka uttryck, att denne bort känna sig uppfordrad att rentvå sig från de närgångna beskyllningarne. Furst Bismarck anklagade honom för osannfärdighet, lätisinnigt bruk af diplomatiska handlingar och ondskefullt baktalande, beräknadt på att svärta rikskanslereus person. Lamarmora offentliggjorde då, som redan nämdt är, ett bref i Opinione af d. 26 jan., hvilket slutar sålunda: Då jag föresatt mig att möta rikskanslerens och den officiösa tyska pressens oerhörda utmaningar med det lugn, som jag finner i mitt samvetes vittnesbörd, skall jag tillåta mig att offentliggöra hela innehället af det bret, som det preussiska sändebudet baron Usedom skref till mig d. 12 juni 1866. Derpå följer nämde depesch, som rör sig kring Bismarcks förslag att sätta i gårg ett uppror i Ungern för att derigenom försvaga fiendens motståndskraft. Och på samma gång återgifves än en gång Govones bref till det italienska utrikesdepartementet. Detta sista aktstycke är i synnerhet turst Bismarck misshagligt, emedan det innehåller en redogörelse för de anbud, han påstås hafva gjort om afträdande af en del tyska landområden vid Rhen, och tillika framställer rikskansleren som den, som på hvarje sätt sökte påskynda krigets utbrott, då kung Wilhelm visade sig betähksåm och i det algörande ögonblicket syntes föredraga en fredlig uppgörelse. Emellertid är det nog eäkert, att Bismarck var den som 1866 bäst bedömde ställningen, och kung Wilhelm är honom nog tacksam derför, att han gjorde sin mening gällande, och i Tyskland tager man väl nu mera icke så strängt, hvad han i de kritiska junidagarne 1866 kan i löst utkastade ord gjort de främmande sändebuden för anbud; man prisar honom snarare för den raskhet och klokhet, hvarmed han förstod att arbeta för sitt mål, Preussens berravälde i Tyskland; men i Italien har den sista depeschstriden icke ökat dessa sympatier för Bismarck, som vuxit upp i känslan deraf, att det är hans statskonst, som gjorde det möjligt för konungariket Italien, att taga sina steg framåt efter 1866. I korrespondenser från Rom till Times anmärkes också, att man allmänt beklagar striden mellan Bismarck och Lamarmora, men att man tror på den sistnämdes sanningskärlek och heder, äfven om man måste medge, att de sista årens händelser hos honom framkallat en bitter stämning. Såsom redan af telegrasunderrättolser framgått, bar denna förveckling också varit föremål för intorpellation i det italienska parlamontet. Visconti-Venosta (utr.-ministern) ogillade, att de i fråga varande aktstyckena blifvit offentliggjorda; och då Chiave, Lamarmoras gamla kamrat i ministeren, anmärkte, att Lamarmora förut iakttagit fullkomlig tystnad rörande de diplomatiska förhandlingarne 1866 och att han ieke kunde tro, att Bismarck hade sagt, att det i de italienska arkiverna skulle finnas dokumenter, aom kunde kompromettera Italiens nationella värdighet, afbröt utrikesministern dessa spörsmål med den förklarin