Daniel Oennell var på sin tid er from : le katolik, men icke i vårt nutida Roms anda. sg Då han en gåog kom från messan, som hölls j f i hang hus, utbrast han: Det skall vara Irp lande bestämmelse att katolisera andra natioTF ner. Det börjar med Eogland. I våra politiska förhållanden är kyrkan vårt heliga Palmyra. Men ur samma mun kom äfven uttalandet: -Så mycket teologi från Rom, som j viljen, men ingen politik! Mellan dennakarakter och de irländska romerska prester, som nu kokettera med satsen Home Rule! och söka att upphetsa folkets sinne, ligger en kanal, lika djup som den hvilken skiljer de båda britieka öarne åt. Men deras sträfvanden äro derför ingalunda mindre farliga; och engelsmannen hör i våra dagar med en viss skyghet dotta rop på Homo Ruls! från Gröna Ön. Emeilertid visar oss allt, att England icke kunnat under loppet af ett sju århundraden ihållande herravälde öfver ön sammansmälta dennas befolkning med sin egen. Det fans en tid, då den britiska suprematien påtvangs ön med föga bättre medel, äp en Muraview sedan användt mot det upproriska Polen. Engelek handelsafund tillintetgjorde genom parlamentsbeslut för lång tid hvarje frö till egen industri i det ända tills tör två årtionden asedan öfverbefolkade Irland. Den talrika irländaka knapadeln, hvilken hela slägtled igenom lefvat på att göra skulder, bragtes genom stränga engelska skuldfordringslagar, hvilka beröfvade jordegaron hans okränkbarhet, i en handvänning till tiggare. ÄAnnu i dag sitter mången ättling af en slägt, hvilken räknade irländeka sjökonungar till sina anfäder, på ett eländigt potatisland, alldeles midt emot den invandrade britens nya herresäte, hvilket denne uppförde på grundvalarne af det gamla, i folkpoesien lofsjungna slottet. Ett annat väsentligt moment i striden lemnade de till norra delen at ön invandrade proteotantiska ekottarne af den aldra sträfvaste kaliber, hvilka i ein fanatism förnekade tillochmed rätten för det katolska flertalet att finnas till, Man kusde ej komma till reda med Irland. Engelska statsmän beslöto derför att begrafva Irlande särskilda parlamout. Men detta parlament var allt igenom protestantiskt, ty före katolikemancipationen voro icke-protestanter ej valberättigade. Det var tillochmed en tid vid hårdt straff förbjudet för de irländsko skollärerne att sköta sin syssla. Det är derför i vises mån skrymtaktigt af de irländsko parugängarne i våra dagar, då de begråta detta irländska parlament som en nationalförlust. England har ejelf sedan dess förklarat det sätt ogiltigt, hvarpå detta parlament förleddes gonom engelska bestickningar till sjelfmord. En engelsk lordkansler, lord Plunkett, sörklarade tillochmed som sin personliga mening, att en sådan union var af intet värde emedan den bragts tillstånd genom skändlighot. England bade insmuglat 125 embetsmän samt engelska och skotska officerare i det irländska: parlamentet, bestack det irländska Öfverhuset med utdelande af peerskap och feta embeten åt Lyngro aflösa söner, och det irländska Underhuset med nära 2 mill. p. sterling. Naturligtvis röstade ett dylikt parlament till förmån för äfven en parlamentarisk förening med England. Men folket var djupt förbittradt. Då för en del år sedan några grafvar med forna deputerade öppnades för att förflyttas till andra kyrkogårdar, fann man bredvid liken skelotten efter hundar. Folket bade brutit upp grafvarne och som tecken af sitt hat dit inkastat döda hundar. För att ytterligare fullkomna ironien i hela denna unionstransaktion, förvandlade man från engelsk sida dessa bestickningspenningar till — irländsk nationalskuld! Det var således icke underligt, att 0e Cennells uppträdande, då han tog Unionens återuppsägning till lösen, öppnade tusentals källor för hopp och förtröstan. Hans repealrörelse gick under i den gräsliga hungersnöden år 1847, till hvars ashjelpande det hatade England utgaf 30 mill. p. sterl. Denna brokiga tradition uppblandad med nykatolska intriger, utgör grundvalen för den nutida Home-Rula-rörelsen. Denna söker sedan några månader att indraga inom sin. krets äfven det stora antalet af de till England ötvergångna irländarne, hvilket nogsamt framgår af de lidelsefulla meetinge, som nyligen hållits i åtskilliga af Englands stora städer. Eogland har under de sista årtiondena gjort ofantligt mycket för att åter godtgöra den forna orätten. Det i trasor hungrande Irland, hvilket blifvit till ett europeiskt ordspråk, finnes ej mer. Det skall varajGladstones odödliga förtjenst, att han varit den förste, som ej lemnade parlamentets Quiriter någon ro, förrän det förra låtit i flera stora drag Irland vederfaras rättvisa, å ena sidan i det att det genom kloka lagar npyhäfde den s. k. irländska statskyrkans obilliga privilegier och dermed tillslöt en tvedrägtens vulkan, å andra sidan derigenom att det halp de irländske förpaktarne till deras goda rätt gentemot godsegarne och dermed kommo de agrariska morden, hvilka annars räknades i tusental, att nära nog försvinna ur brottmålshistorien. Under — DD OQ oO ss — AQ. — — W—W—C— 2 ÖSCSF G —2. valtaren. men på detta afstånd kunde han