förmiddagen. Han intog sin frukost ensam och hade deroftor ett samtal i biblioteket mod Chetwynd, hvarpå han begaf sig upp till sin systers rum. Ragee passade upp sin matmor, men hinduqvinnans hufvud var inbundet i hennes turban som ett bandage och der funnos plästerlapper i hennes ansigte. Hon haltade äfven, och Monk drog den slutsatsen, att hon varit i personlig strid med någon — sannolikt med Bernice. Han såg skarpt på qvinnan och upptäckte, att ett dämpadt raseri glimmade i hennes små svarta ögon. Af det tigerartade uttrycket i dessa ögon kunde han förstå, att Ragee funnit sitt offer, sedan hon skiljts från honom. Och om hon funnit Bernice, hvad hade då händt? Uppfylld af ferhågor lemnade han miss Monks rum, och under det han åter begaf sig upp till den ensliga vinden mumlade han: — Ragee har funnit Bernice — det är klart. Hon måste ha dödat henne. Men ifall hon undkommit, måste hon hålla sig gömd någonstädes här uppe, och jag måste skaffa undan henne, innan polistjenstemannen kommer. Tänk om han skulle finna henne! Men sedan jag en gång fått henne ur vägen, kan jag trotsa honom. Mina spår äro igensopade. XLIII. Svaret på Monks telegram hade innehållit, att en af de skickligaste poliskarlar i London skulle ställas till lord Chotwynds förfogande, och att denne polistjensteman skulle anlända till Eastbourne påföljande dag med snälltåget. Lord Chetwynd hade beslutat, att polistjenstemannens yrke skulle: omtalas endast .för de mest pålitliga vännerna, nemligen Sanders, Gilbert och Sylvia Monk. Den unge lorden gaf till följe deraf befallning om, att rum skulle ställas i ordning för en väntad gäst, och