— Allt är i god ordning, anmärkte hon. Kan jag ej få stanna qvar här nu? Här är den första veckans hyra. Hon drog upp sin portmonnä och framtog en sovoreign. Mrs Sharp såg, att mera penningar fanns qvar i portmonnän och samtyckte till att låta sin hyresgäst stanna qvar. Hon framtog guldmyntet och höll det mellan tänderna, medan hon framtog vexelmynt och gaf tillbaka. — Jag vet ej huru jag skell få en spritlampa, sade Bernice tvekande. Jag — jag har aldrig varit i en butik ensam. Skulle ni ej godhetsfullt vilja skicka en tjensteflicka i några ärenden åt mig, min fru? Jag vill gerna betala för besväret. — Jag önskar ej någon betalning för att jag låter flickan gå, mon om ni vill betala henne, är det er och hennes sak. Jag skall skicka henne upp till er, sade mrs Sharp med ovanlig tjenstaktighet. Men detta är blott en extratjenst, miss, och jag kan ej låta henno gå oftare — ej för sexton shillings i veckan. — Vill ni tillåta henne göra mina uppköp, öm jag betalar ett tillägg? sade Bernice, som ryste för att sjelf gå till slagtaren, grönsaksmånglaren eller kryddkrämaren. Mrs Sharp samtyckte härtill mot ett tillägg af två shillings i veckan såsom godtgörelse för, att hon en stund hvarje dag skulle vara i saknad af sin pigas tjenster. Den unga marquisinnan betalade gerna, hvad värdinnan begärde, och denna lemnade henne samt sände kort derefter upp tjensteflickan. Denna unga qvinna hade ett hederligt, pålitligt ansigte, och Bernice fattade tycke för henne. Hon rådgjorde med henne i afscende på sina behofver och gaf henne en sovereign till uppköp för sin hushållning. Den unga qvinnan gick och var borta en timma, men kom slutligen tillbaka med armarne fulla. Hon åtföljdes af en liten gosse, som bar en korg full med förråder. — Jag har anskaffat allt, som ni räknade upp, miss, sade hon, och dessutom några saker som ni ej talade om.