U. T. yttrar vidare: . — Jvill man stäfja detta ofog, hade man efter vårt förmenande, bort börja med att uppgöra bättre marscbrouter och derefter tillhälla befälet att göra sin skyldighet, samt slutligen låta de ohörsamme ynglingarne undergå straff, men ett sådant, som stått i rimligt törhållande till förseelsen. . Ins. frågar, om H. T. sett marsch-routerne eller om II. T. vet de skäl, hvarför de blifvit bestämda sådana, som de förlidet år voro. Man bör veta hvad man klandrar, innan man yrkar på alt bättre skall göras. Derefter förmenar I. T. skulle man tillhålla befälet att göra sin askyldighet. Vet H. T. eller har H. T. anledning att tro, det betälet försummat sin skyldighet? I annat fall innebär H. T:s yrkande en ovärdig beskyllning. Ins. kännor icke, huru. befälet fullgjort sin skyldighet, men har ingen anledning tro annat, än att det skett på det samvetsgrannaste. Den som, utan. att veta det, påstår annat, den gör sig skyldig till förtal, och den som förtalar, han ljuger. Ias. vill slutligen påpeka ett mycket enkelt och nära till hands liggande sätt för beväringon att undgå den ur rörande behandliogen och det är att låt att göra sådant, som medför straff. H. Å. slutar sin uppsats d. 12 jan. med en förmodan, att ins. skulle med anledning af H. T:s uppsats i ämnet d. 3 jan. uppvakta G. P. med en ny epistel. Hvarför kallar H. T., eom så ifrar för att begagna svenska ord, ins:s uppsatser för epistlar? Ins. beklagar för öfrigt att, till följd af H. T:s tillbakavisande, icke kunna insända sina uppsatser till IL. T., hvilket medförer den stora olägenheten, att det icke är samma publik, för hvilken H. T. ekrisver, som får läsa ine:s vederliggningar, af hvilka liksom af krigslagarne H. T. icke tyckes vilja meddela sina läsare mera, än hvad den anser vara lagom. M. W. H.