större och smärre ångbåtar, omkring 30 stycken, af hvilka somliga ha regelbunden fart på Hernösand, andra då och då kila ner på oregelbundna besök. Vid bryggan ligga derföre nästan , dagligen under ångbåtstiden rader af ångbåtar, ångande och hviselande så att det är en lust att höra dem och vid landgångarne trängas massör at sjåare, hvilkas utpreglade sjåaretyp ej skulle behöfva skämmas för sig vid hamnarne i Stockholm och Göteborg. I förbigående sagdt kan jag ej förstå hvarifrån alla dessa Hernösandssjåare komma. När ångbåtarne börja om våren, växa de som svampar upp ur jorden till hundradetal, sjåa, supa och slåss hela seglationstiden och försvinna sedan efter fulländad mission spårlöst. På ångbåtsbryggan hvimla för öfrigt menniskor af alla slag, sjömän från de i hamnen liggande segelfartygen, ångbåtepassagerare, och stadsboar, dessa senare af alla stånd, åldrar och kön. Ångbåtsbryggan eller, om du hellre vill, den långa träkajen är centrum och samlingsplatsen för hela staden. . Den är för Hernösands köpmän, hvad Börsen är för Göteborgs, det är der de mötas och språka i affärer. Den är vidare för Hernösands unga herrar och damer, hvad Södra Hamngatan, trots alla aller, alltid är för Göteborgs; det är der de promenera, flanera och kokettera, det är der de visa sina vackraste kläder, göra sina fiffigaste helsningar, utdela sina sötaste eamåleenden (och, inom parentes sagdt, våra Hernösandsflickor sia icke efter Göteborgs i något annat afseende än möjligen dyrbara toaletter). Ja, denna märkvärdiga brygga är en allmän sällskapslokal, och en sållskapslokal som i hvarje ångbåt har en utmärkt buffet, åtminstone bättre än sjelfva staden har att bjuda på. — Också när en väntad ångbåt, med dånande kanonskott tillkännager ein ankomst, strömma hopar dit ner af stadens hummeroch ostron-ätare, ja äfven helt enkelt kött-ätare, och naturligtvis, om det är afton, toddy-gubbar. Dot är som tillropade de hvarandra ett jublande Bröder hörden I signalen. Innan båten hunnit svänga, stå de väntande på kajen, och innan landgången är utlagd äro redan de första ostronen och de första toddarne beställda i matsalen. När jag återkom hit från en resa i höstas och vid landgångens utläggande tog min nattsäck för att gå i land, tittade jag i törbigående in i den förut ödsliga matsalen: alla platser besatta af välkända personnager, och beställningarne baglade kring de kufvudyra jungfrurna. Att icke vars såsom barn i buset på hvarje större ångbåt, att icke vara bror med kapten, icke vara personligen bekant med dess öfriga befäl, dess restauratrice och dess akterstäderska — skulle bevisa att man vore en dålig Hernösandsbo. Ångbåtskaptenerna på hvarje nyanländ båt äro dagens hjeltar, och deras resa och deras last äro dagens fråga. Etter hela denna långa beskrifning torde du nu: börja få allt mera, kanske fullständigt klart för dig Hernösands-betydelsen af de 3 märkvärdiga orden: Ångbåtsfarten har upphört, och som just detta klargörande var det problem jag i mitt bref uppställt till lösning, sår jag Du till bådas vår tillfredsställelse sluta med det Euklidiska: Hvilket skulle göras. Och dock (och nu kommer det bästa på köpet) när allt lägges till allt, är det ej i denna vinterliga ensamhet så ödsligt och tråkigt, som du af min beskrifning skulle dömma. Nej, det är icke ens så tyst, som du skulle tro. Frustandet och stampandet af den ständigt arbetande ångsågen och det muntra timrandet från skeppsvarfvet genljuda öfver staden i den klara vinterluften, och gatorna lifvas af pinglet från bjellrorna; ty du skall veta, vi ha hela vintern och särskildt nu det präktigaste slädföre, hvaraf jag förmodar att I ej kunnen berömma er i Göteborg. Det är vackert och det är en fridfull tafla, alla dessa höjder, dalar och vatten i sin nordiska vinterskrud, det ligger en stämning deri, som jag aldrig i samma grad erfarit söderut, — och en så klar vinterhimmol som hvälfver sig öfver denna tafla, och så praktfulla solnedgångar, och så herrliga norrskensflammor har jag aldrig sett annorstädes. Och denna afekiljdhet från verlden är ej obehaglig, nej, den har stundom ett behag, som den, hvilken i Göteborg äter sju festmiddagar i veckan, knappast är i tillfälle att erfara. Bullret från det civiliserade Europa med alla dess upptåg når ej våra öron, ! Vi bry oss ej om påtven Och ej om kejsarhofven. Denna afskiljdbet som jag från en viss synpunkt kallat en skendöd är från en annan synpunkt en hvila. Den kommer familjerna att atilla sluta sig tillsammans i små trefliga kretsar i stället för att svärma kring ångbåtarne, den manar oss att i dessa kretsar på behagligt sätt använda våra små andliga tillgångar. Man sjupger, man musicerar, ty du skall veta Hernösand är ett musikaliskt samhälle, man läser Åvid lampans sken för sina damer, som sitta flitiga vid sina arbeten. Detta om det enskilda samiljelisvet. Stora kalaser brukas i allmänhet ej mycket. I stället ha vi något annat. Hvarje torsdagsafton samlas samhällets sällskapslystna ungdom och äfvev en god del af dess ålderdom i Petri-ordens festsal till treflig sammanvaro. Allt i enkelhet. Ioga frackar, inga granna toaletter, damerna, åtminstone de äldre, ha med sig sina arbeten. Man dansar, man sjunger, man gör lekar etc. och aftonen tillbringas till allmän belåtenhet. Jag nämnde att staden är musikalisk, och jag skulle ba kunnat tillägga att den är poetisk. Åtminstone ha vi en glad, poetisk badaremöstare vid namn Falk, som hvarje jul och nyår, således just midt under vinterstillheten, annonserar på vers i Hernösandsposten. Hang nlannong håzHH 32 me 2 SE LE SIESTA AEA wW—