NUMMVIENVVE dog Ved nvUIJUL Ly DU USÅ.MÖIÄ SLU MALE, alt för någon kort tid inga ångbåtar vidare komma och gå. Det innebär ej något, som kommer Göteborgs samhälle att blekna. Göteborg har sina lifliga kommunikationer till lands i alla fall, och sjöfarten skall för resten mycket snart, kanske om en månad, åter öppnas. Göteborg ser lika lisaktigt ut som förr, dot vänder blott Kaitegat ryggen för en tid och koncentrerar sitt lif inåt. Ja! man vore frestad att der betrakta vintern utan ångbåtsfart, oom en långt lifligare tid än ångbåtstiden, att döma af denna ständiga ström af fotgängare och ekipager på alla gator; såvida nomligon man icke visste, att denna friska gatutrafik vore till en våsendtlig del ingen annan än visiternas, middagarnes,-balernas och skridskoklubbons. Och för att taga en annan trafikerande stad söderut t. ex. Södertelge (förlåt bästa Göteborg det stora språnget), så betyder der ångbåtsiurtens upphörande knappest något annat, än att pepparkaksoch kringlomadamernas mest lysande affärstid är förbi och att de hädanefter få nöja sig med att göra affärer till lands, såvida de, under de flyktiga minuter jernvägstågen stanna, trots tillstängda fönster, isande likgiltigbet och afvisande snäsor, lyckas göra sig bemärkta. Och ändtligen, för att anföra ett tredje exempel söderifrån, när man i Upsala säger, att ångbåtsfarten för året upphört, så betyder det numera, sedan man der har jernväg till Stockholm, ingenting alls — om icke att den bekanta outtröttliga ångbåtekommissionären Boggiano hädanefter är mera ledig än förr, och att hans jovialiska anlete tillfölje häraf får en högre strålglans och oftare blir synligt inom andra stadsdelar än Islandet. Jag är fullt örvert-gad, att ångbåtskommunikationen melJan Stockholm och Upsala skulle ha kunnat vara förbi i 14 dagar, utan att någon der i staden, utom hr Boggiano sjelf och vissa varuafsändare varit i tillfälle att märka det, såvida de icke händelsevis läst ot i tidningarne. Men när man i ångbåtsstaden Hernösand tillkännagifver att ångbåtefarten upphört, så vill det säga något helt annat än i de nämnda sydliga orterna. Det vill säga, att Hernösand för nära ett hall. år blifvit liksom en belägrad stad, hjelplöst lemnad till sig sjelf och sina egna tillgångar, det vill säga, att om någon vara, någon nödvändighetsartikel tar slut i bodarne (hvilket stundom har händt), så får Hornösand vara utan denna nödvändighetsartikel, till dess företa ångbåten från Stockholm kommer åter fram på våren; att om blanksmörjan tar slut, så får Hernösands samhällsmedlemmar tillsvidare gå oborstade; att om pepparn tar slut, så få de gå dit den växer, om de vill ha någon o. 8. v. Det vill vidare säga, alt den utmärkta Stockholmsmat (särskildt Stockholmskött), på hvilken man lefvat under Lugbåtstiden och af hvilken hvarje ångbåt megfört nya förråder åt de väntande, nu oåterkalleligen för långa månader hör till drömmarnen område, och att vi icke ens ha Tantali förnöjelse att se den gå vår näsa förbi; och det vill på samma gång säga, att Hernösand med afseende på lifeförnödenheter hädanefter är öfvorlomnad åt den kringboende allmogens nåd och onåd, hvilken åter kan bero al norrländsk väderlek eller norrländskt lynne, och att, när en af dessa eller båda tillsammans äro på den dåliga sidan det stundom händer vissa torgdagar, att alla våra hundratals jungfrur tå återvända från torget med tomma korgar, utan att ha sett till annat än — snö, Att ångbåtsfarten upphört, betyder här vidare, att talet om en Stockholmsresa låter i våra öron lika märkvärdigt, ja märkvärdigare än talet om en Romresa i Stockholm. Man tycker, att den som reser till Stockholm, kan lika geroa med detsamma besöka någon at Europas öfriga hutvudstäder, t. ex. Paris. Ja, det der ödesdigra tillkännagifvandet betyder så mycket, som här vore för vidlyftigt att räkna upp, såsom t. ex. att Hernösands hRommarschweltzerier, de enda riktigt omtyckta och eftersökta, ligga oåtkomliga i vinterqvarter vid Skeppsbron i Stockholm, att Hernösands enda omtyckta promenad, den låpga träkajen, hvilken på ångbåtarnes tid hvimlar at herrar och damer, ligger tom, snöbetäckt, omöjlig, ett föremål sör saknad och suckar, och att IIernösands herrar och damer upphört att promenera, att skådelystnaden och nyfikenheten ha intet vidare töremål att församla sig kring och att samhället tyst sveper in sig i sin vinterpels med valspråket: nihil admirarix. Ja, samhället kan vid ångbåtsfartens upphörande Jugnt svepa in sig för att icke säga svepa sig, ty det lifliga Hernösand bar inträdt i en slags skendöd, det har, djupt sörjdt och saknadt af anhöriga och aflärsvänner, stilla och fridfullt afsomnat för att icke uppvakna för än långt fram på våren, det har tillsvidare upphört att existera för inoch utlandet, synnerligen för Stockholm, liksom inoch utlandet, synnerligen Stockholm, upphört att existera för Hernösand. Allt hvad Hernösand numera ser af den öfriga civiliserade verlden är papper, bara papper, i form af ankommande bref och tidningar. Denna liksom magnetiskt verkande pappersström underhåller hos det skendöda Hernösand ett) visst halfvaket drömmeri, en slags olairvoyancea, om tillvaron af och lifvet i en annan sydligare verld, som den för resten ej ser det ringaste spår af. Så betraktar Hernösand bilderna. af Bazaine och erkebiskop Ledochowski och Motalabanans öppnande och hr Dicksons vildsvinsjagt på Skeppsta såsom genom ett dunkelt glas på ett otydligt sått-, och först när ångbåtarne komma åter, blir förtrollningen löst och Herrösand ser då personer och händelser från verldsteatern åå om ansigte mot ansigte. Menj det är saunt, vi ba stundom något annat utom pappersa-aträmmen, något mer lefvande, som tillsändes 088 J-J3Jn Rn NRA sd IÖ Rn ORKEN AR ne