höra deu förre. Klaganden säger sig vara sonsons sonson till James Foulton, som var köttslig broder till den elfte grefven af Eginton. Han var en yngre eon och lättsinnig, och rymde med en af sin fars domestiker, Mary Wallace, med hvilken han gift sig. Han råkade härför i oenighet med sin slägt, som försköt honom. Eftersom han var en yngre son och således ej hade några förhoppningar, tog han värfning som soldat och dog i tjenaten. Hans son, James Foulton, tjenade vid flottan, och dennes son återigen, Thomas Foulton, klagandens fader, blef soldat. Klaganden sjelf ingick äfven på den militära banan ech var med i slaget vid Balaklava. Sedan han lomnade hären, har ban bott i Edinburgh, sysbelsatt med att samla bevis för sin sak. Han säger, att Mary Wallace hade i sin ego dokumenter, hvilka-skulle bevisat, att han var rätte arftagaren till Fglinton ernes namn och egendomar. Dessa dokumenter hade likväl lockats ifrån henne af Robert, den 6:te baronon af Skelmorlie, hvars son Hugh blef den 12:te grefven af Eglinton, under löfto att han skulle bovaka hennes då minderärigo sons intressen. I stället begagnade han handlingarne till att sjelf för sin familj bemäktiga sig egendomarne. I alla händelser gifte sig bhans son med dottern till den 11:te grefven af Eglinton, som ej hade några manliga arfvingar, och ifrån honom härstammar i rak linie den nuvarande grefven af Eglinton. Klagandens advokat begärde, att domstolen måtte tillsätta en kommission för granskning af vissa åtkomsthandlingar. Sjelf hade han vunnit bekrättelse på klagandens härstammande från den man, som var köttslig broder till Archibald, den 11:te-grefvon af Eglinton. De i fråga varande åtkomsthandlingarne skulle visa, att sagde Archibald bar namnet Foulton, men antog namnet Montgomery, då han tillträdde slägtegendomarne. Svarandens advokat sade, att någon sådan bandling icke fans. — Klagandens advokat förklarade, att den sans till datum och innehåll antecknad i kronans böcker i registreringskontoret, hvarför handlingen måste ha funnits en gång, om den icke nu existerade. Detta nya, märkliga mål, som vi antagligen skola i en romantisk behandling återfinna i någon ny roman af miss Braddon, uppsköts på 14 dagar. Det bar tilldragit sig stor uppmärksamhet. Skandinavernas julfest i Rom firades som vanligt i den skandinaviska föreningens lokal. I eva ändan af salen hade man placerat ett verkligt granträd och i den andra sågs en Niese, förfärdigad af norrmannen Peters. På saleng ena långsida sågs en vue af kusten vid Spezziabugten, medan dansken Christensen förvandlat den andra till ett nor-, diskt vintorlandskap med utsigt af Kullen Vid bordet presiderade kandidat Galschiött, som helesade gästerna välkomna, hvarefter konsul Bravo föreslog skålen för nordens koLuvgar och målaren Bredal önskade alla en glad jul. Äfven föreslogos skålar af det dan sko sändebudet, kammarherre Kjeer, för Sva rige och Norge, af det svensk-norska sände budet baron von Essen, för Danmark, af pro fessor Schiött för konsul Bravo, af dr Pati tör hemmet, af målaren Krohn för Rom och al kammarherre Carstensen för komitön. Se dermera afsjöngos några för festen diktade sånger, upplästes prisfrågor, utdelades gåfvor och dansades till långt ut på natten. — — —