——— — — — att den till hälften bedöfvade varelse, som låg utsträckt vid hans fötter, var Bernice, som flytt bort från Flack. Han lutade sig ner öfver den utsträckta gestalten, och den gamla qvinnan gjorde i detsamma en ansträngning för att resa sig upp. — Bernice, sade Monk flämtande, är ni skadad? Ah! En månstråle föll på den gemla hinduqvinnans röda turban och mörka ansigte samt visade hvem hon var. Han stod liksom förstenad, under det hon långsamt reste sig upp, svagt jemrande sig. — Hvad gör ni här vid denna tid? frågade Monk. I hrad ärende är ni ute, Ragee? Den gamla qvinnan öppnade sina, läppar för att svara, men i detta ögonblick hördes åter det gälla ångestropet från en qvinna i dödsfara. Monk väntade ej för att göra några vidare frågor. Han förstod, att Bernice var i fara. Med kraftig arm gaf han den gamla qvinnan en stöt, så att hon for åt sidan och skyndade framåt mot sjöstranden. Då han hunnit dit, kastade han först en spanande blick mot schweizerhyddan och derefter utåt sjön, på hvars lugna yta månan kastade sitt skimmer. — Ah! hvad var det? Ett mörkt hufvud belystes af månstrålarne! Ett menskligt hufvud syntes öfver vattnet! Det höjde sig — det sänktes! Nu kom ett svagt anskri derifrån, och straxt derefter sjönk det ner under den skimrande vattenytan. Movk gaf sig ej tid att tänka på, huru Bernice kommit i vattnet. Han såg att hon var der, och så hastigt som möjligt drog han af sig sina stöflor och sin rock, kastade sig i sjön och började simma mot henne med en sterk och öfvad simmares kraftiga tag. Då han hupnit den plats, der det mörka hufvudet försvunnit — eller så nära densamma han kunde gissa sig till — kom Bernice för tredje gången upp till vattenytan.