adt nan borJade egna 818 at Journallstik. Vid denna tid offontliggjorde Gutakow anonymt En toks bref till en toka samt den fantastiska romanen Maha Guru. En Guds historia, hvilken väckte uppseende. Dessa båda verk voro ännu en återspegling af den i Berlin rådande romantiken, men gingo likväl i någon mån utom dennas gränser. Efter några åre samarbete med Wolfgang Menzel, till hvars tidskrift i Stuttgart han lemnade flitiga bidrag, go vi Gutzkow plötsligt befinna sig år 1835 i Frankfurt, der en betydelsefall omkastning i hans verksamhet skedde. Han uppträdde nemligen här med sitt drama Nero, hvilket på ett utmärkt sätt gisslade tidens svagheter. Genom den framgång, han vann med detta verk, fick han smak för den dramatiska formen, ehuru han dock först år 1839 visade sig som verkligt praktisk dramatisk skriftställare genom sorgespelet Richard BSavage, hvilket snabbt gjorde sin ronde på Tysklands alla teatrar och rönte ovanlig framgång. Dessförinnan hade han låtit sig mycket omtalas genom sin novell Wally, tviflerskan, hvilken visserligen i och för sig ej. har något utomordentligt värde; men likväl väckte stort uppseende och genom sina angrepp mot den rådande uppenbarelsetron framkallade en storm hos de mera ortodoxe. Hans forne kamrat Mepzel blef hans värste motståndare och angrep häftigt såväl Gutzkow som hela skolan Unga Tyskland, och följden blef ett förbud mot de ungtyska skrifterna samt Gusfzkows dömande at hofrätten i Baden till tre månaders fängelse. Etter strafftidens slut fortsatte han sin produktiva verksamhet som journalist och romanförfattare, tills han, som sagdt, började egna sig åt dramatiskt skriftställeri, på hvilket område hans mest framstående verk är sorgespelet ÅUriel Acosta (1847), hvilket länge gält som ett mönster för den nyare tyska dramatikens riktning, under det att förf. äfven i lustspelets diktark genom Zopf und Schwert samt das Urbild des Tartuffo visat en lycklig begåfning äfven för komedien. Hvad nu särskilt den i går för första gången härstädes uppförda komedien Tartuffes UrbildY angår, så skrefs den år 1844 och framkallades, enligt förf:s egen utsago, närmast af den tidens anda och strider. På tyska förbundsdagen, i Österrike, i Sachsen, i Preussen hörde det till ordningen för dagen att förbjuda böcker, tidningar, teaterstycken. Och onekligt är, att förf. i denna komedi skickligt. gisslar ett dylikt tillvägagående från de nyckfulla maktinnehafvarnes eida. Intrigen i stycket är neml. denna. Moliegre har, upprörd af en skenhelig, högt stående persons illbragd emot ett par värnlösa qvinnor, skritvit sin Tartuffe, i hvilken han äfven stält sig ett högre mäl, neml. att föra skenhelighetens vrångbild fram i den sceniska belysningen och sålunda åstadkomma en komisk effekt af högre ordning. Den i stycket utpekade höge embetsmannen anstränger dock alla kratter för att åstadkomma ett förbud mot dess gifvande, och lyckas på sin sida få hela advokatståndet, medicinska fakulteten, presterna och sjelfva franska akademien, Polisen tillochmed upphetsas och förbjuder stycket. Men konung Ludvig XIV är förälskad i Armande Duplessis, utan att veta att hon redan skänkt Moliere sitt bjerta och sin hand. Armande förmår nu genom ett bref, hvilket frambäres af hennes syster Madeleine, förklädd till page, konungen att af egen maktfullkomlighet upphäfva detta förbud. Allmänt jubel på teatern och bland folket; men nya intriger spinnas. Kungen underrättas om det förhållande, hvari Armande och Molisre stå till hvarandra, och det påetås, att Moliere just vill begagna den väntade inkomsten af Tartuffe till bestridande af omkostnaderna för sin förening med Armande. Kungen blir naturligtvis rasande och återkallar sitt beslut. Stor bestörtning råder, tills slutligen Armande genom en liten ny intrig, i hvilken den bekanta Tartuffeska duken öfver flickobarmen har del, lyckas åter förmå kungen alt medgifva styckets uppförande. Med rätta har man anmärkt, att förf. icke så alldeles kan frikännas från beskyllningen att hafva gjort en annans egendom till sin, ty hufvudkarakteren i stycket är dock lånad från Molisre. Såsom Tartuffes urbild har presidenten Lamoignon framstälts, och detta namn förekommer ännu på den öfversättning, som här gifves, hvilket angifver, att öfversättningen är af äldre datum. Ty förf. har, på grund af den skarpa kritik som från Frankrike uttalats emot den historiska osanning, hvartill han gjort sig skyldig, då han brännmärkt den oskyldige presidenten, förändrat namnet Lamoignon till La Roquette, hvilken ändring finnes företagen redan i bans år 1862 utgifna samling af sina dramatiska: arbeten. Den franske kritikern Ed. Fournier har i Rerue frangaise skrifvit flera uppsatser om saken, och af de resultat, till hvilka ban härvid kommit, har Gutzkow föranledts att göra nu sagda namnändring, då La Roquette, prinsens af Conti biktfader och senare biskop af Autun, i stället för Lamoignon blef Tartuffes urbild, ehuru han låter sin La Roquette förblifva president. ; : Med stor skicklighet har Gutzkow framställt, huru kungen vacklar mellan bifall till och vägran mot Tartuffes uppförande, och intresset hålles härigenom vaket; deremot syhes oss teckningen af Moliere sjelf vara sväfvande och haltande. . Förf. har ej kunnat med tillräcklig skärpa objektivera denna stora gestalt. Han framstår sjelf ibland så salvelsefull, att man nästan frestas att tro, det en half Tartuffe håller eig gömd äfven i Moliöre. Mot teckningen af Ludvig XIV ha också berättigade anmärkningar gjorts. Han är alltför fadd och okunglig. Så lycklig den scen än ö