rossade i deras blod. Och nu skulle det sara uppläckt, alt de arme stackarne varit ångne i en katolsk förblindelse och att de, om deras uppfattning varit protestantisk, förstått att i apostelns ord läsa undervisning om, stt öfverheten icks var af Gud, icke borde lylas o. 8 v. Sådant kalla vi hädiskt; och vi ro 0388 ega rätt förklara för den snillrike skald, som framkommit dermed, att han hvarcen känner protestantismen eller den grund, på hvilken protestantismen är byggd. Sällan hafva vi också inom den trånga ramen af ett bref funnit så mycken begreppsförvirring, eå mycken dunkelhet i uppfattning, så mycken oförmåga att för de slutsatser, till hvilka man vill komma, välja rätta premisser, som i detta Björnsonska bref. IIan har afsott att dermed kämpa för politisk frihet — och han mynnar ut i Internationale; han vill förherrliga den protestantiska uppfattningen af kristondomen — och gör densamma till en vederstygglig vrångbild af hvad den enligt den hel. skrift verkligen är och måste vara. Efter allt hans sträfvande stå de reaktionäre här uppe i Norden lika litet katolska som förut; och skulle våra bondepartiers protestantism bero på Björnsons nu förebragta bevisning, vore den i sanning beklaglig. Men hvad skall nu allt detta tjena till? Hvad gjorde nödige att såsom ledare sända detta opus ut i verlden? Det kan visserligen bli endast de blindas ledare; men är icke just derför ansvaret så mycket större? Björnson påpekar sjelf, hur den högre ställde kan genom sitt sätt att uppfatta lifvets kraf hafva en ödesdiger och ansvarsfull inverkan på de under honom stående; hvarför icke då också besinna, att äfven hans egne ord, utslungade bland. skaror, för hvilka han är en auktoritet, kunna hafva en måhända ännu ödesdigrare inverkan och en gång kräfva äfven ur hans händer svagare bröders blod? En af våre filosofer har på något ställe i sina skrifter yttrat, att de genom sin verksamhet högste personligheterna inom samhället äro — näst religionsstistaren, som står öfver alla — statsmannen, tänkaren, härföraren och skalden. Han tillägger, att statsmannen och härföraren stundom kunna förenas i samma person, emedan de begge äro politiskt praktiska personer; men, säger han, detta inträffar ej gerna med de öfriga. — Björnson åtminstone jäfvar icke riktigheten af denna åsigt. Men förunderligt måste dock alltid vara, att den man, som ju redan är en bland kongerne i Aandens Rige, nödvändigt skall fika efter ett rum bland hopen af politiske kandestöbere. Det är desto förunderligare, som han väl borde kunna ana, att man icke drömmer sig till statemannavisdom och att hans politiska fantasier beskära honom ära hvarken såsom politiker eller skald. Vi anse ose emellertid kunna antaga, att han numera äfven för svenska allmänheten såsom politiker i så hög grad förspillt den tillit, han såsom skald kunnat förvärfva, att bans Lutsigter på politikens fält för de fleste förlorat all saklig betydelse. Vi komma derför också att hädanefter låta honom fritt utkasta dem; men nog skulle vi för hans egen skull önska, att han lemnade ett fält, der för honom synbarligen inga lagrar gro. 8—d P. — —