Göteborg den 9 januari 1874. För någon tid sedan har ett nytt bref från Björnstjerne Björnson delgifvits svenska allmänheten. Äfven vi hade denna gång ernat låta honom fritt utkasta sina stora utsigter på politikens fält, i den öfvertygelse, att allmänheten redan lärt sig uppfatta dem som ett slags didaktiska qväden i obunden form, med hvilkas innehåll man icke finge vara synnerligt noga; men då vi från åtskillige håll blifvit uppmanade att ännu en gång något skärskåda denne djerfve politikers uttalanden, hafva vi icke velat undandraga oss att egna någon uppmärksamhet åt äfven detta sista bref. Dess innehåll låter sammantränga sig på några få rader och i en enkel syllogism. Björnson har inom de politiska lägren i Norden funnit en skara, som håller bårdt på aktningen för ej blott egna utan äfven andras lagliga rättigheter, och en annan, hvilken väl aktar sin egen rätt, men deremot, i fråga om andras, är till ytterlighet frisinnad och bunden af ingen betänklighet. Den förra anser han bestå af reaktionäre; den senare utgöres hos oss af landtmannapartiet, i Danmark af den förenade venstern och i Norge af Jaabiekianerne och desses bundsförvandtor. Så bar han derjemte uppmärksammat, hurusom auktoritete-tron ingår såsom ett mäktigt element i den katolska kyrkan. Mera behöfver han ej; han har redan en stor utsigt färdig. Sen bär, utbrister han med kärnfast öfvertyselse; -våra reaktionäre erkänna i lagar och stadgade styrelseformer en auktoritet, för hvilken de böja sig; märken vidare katolicismens utpräglade auktoritetstro — och förstån då ändtligen, att vår reaktion är katolsk och att blott våra bondepartier äro sanna protestanter. I dagar, då ea katolsk reaktion verkligen gör sig gällande i Europa på ett sätt, som för mången måste synas hotande, är det utan tvifvel ganska klokt att öfver sina motståndares axlar söka kasta jesuiterdrägten; finge won den blott att sitta qvar, skulle säkerligen wyckot vara vunnet. Ty huru förhatlig och hur förhatad är icke för hvar ärlig map den drägten, och hvem skulle tveka att draga i härnad mot dem, som. bure den? Men om än planen varit god, har den dock i utförandet misslyckats, och at den stora utsigten blir intet annat qvar än en grundlös paradox. Om vi icke redan förut af skaldens förra bref lärt att icke förundras, skulle hans sätt att i det nu föreliggande tillvägagå förefalla oss ganska förvånande. Han handskas med begrepp och omdömen, med grunder och följder lika obesväradt som en gosse med sina tennsoldater; om någon under leken mister hufvudet, om någon bryter benen och ej längre kan stå, betyder ju sådant föga — med litet vax sätter man bitarne samman, och så märkes ingenting, allt ser ut som vore det i bästa ordning. — Ja, det händer väl också, att en och annan icke märker det brutna och lappade i skaldens tankegång; men man behöfver dock endast röra vid byggnaden, för att den skall falla sönder. För att bevisa, hurusom de reaktionäre äro samvetslöse, söker Björnson visa, att katoliken såsom sådan är det; häraf måste ju nemligen följa, att, då de reaktionäre äro katolske, deras samvete ock måste vara i den anförda meningen -katolskt. Beviset hemtas från Fraokrike. Att majoriteten i detta lands representation, att dess främste män, — Thiers, Chesnelong, Rouher, Broglie, Mac Mahon — icke släppt makten ur sina händer, så länge de ännu kunnat hoppas få behålla den, törklaras härleda sig deraf, att de ha ett katolskt samvete, för hvilket allt är tillåtet, ett samvete, som är regleradt, icke ovilkorligt, ett, som från barndomen stått under vissa menniskors herravälde och deri det bestämmande är icke en Guds yttring utan en persoa eller ett utom detsamma varande förbållande. Ett samvete, som låter tumma sig, är ett katolskt samvete, det är ett sådant katolikerne och de I reaktionäre ha. ; Utan att mer än påpeka det frånstötande i antagandet, att de nämde männen, liksom samtlige medlemmarne af såväl nationalförsamlingens höger som de politiska grupper här i verlden, hvilka betecknas såsom reaktionens män, skulle handla mala fid e, och utan att fästa oss vid skaldens, såsom oss tyckes, något dunkla uppsattning af hvad sam vetet är och huru det yttrar sig — fråga v endast, om det, han lägger desse män till last verkligen har sin grund eller finner sin lös