Gengångerskan. Roman af mra Harriet Lewis. (Öfvers från Engelskan), — Det är er natur att vara kall. Jag vet, att ni är den utmärktaste i hvilket sällskap som helst, och att männen svärma kring er såsom myggor kring ett ljus. Och ni har er glädje af deras beundran och sasthänger vid er frihet, för att ni fortfarande må ha samma glädje. Ni säger, att ni ej är någon kokett. Kan ni lägga handen på hjertat och säga, att ni ej spelade kokett förliden afton gent emot det nya lejonet, den tartariske upptäcktsresanden, Basil Tempest? Rodnaden på lady Dianas kinder blef ännu djupare. — Jag har ej utsett er till min biktfar, lord Tentamour, sade hon. Jag var artig mot honom men söga mer. — Ni kallar det blott artighet att egna honom fullt en timma af er afton — att göra honom frågor rörande hans äfventyr — att visa er än beundrande, än vördnadsfull, än förtjust — med ett ord att visa honom ett intresse, som ni sällan visar ens mig? Derföre att han är en ryktbar person vill ni lägga honom vid era fötter. Och hvem är han? Med undantag deraf, att han är en ryktber resande, känna vi ingenting om honom, Hvar är han född? Han torde vara en handtverkares son — sjelfva namnet Tempest torde ej vara hans. Han har måhända lemnat —— — ) Forts. fr. N:o 3.