Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 8 december 1873. Det var i går, söndag, det aldra herrligaste väder, och parisarne, som, antingen de arbeta de andra dagarne i veckan eller icke, likväl aldrig försumma att njuta af hvilodagen genom promenader på boulevarderna eller utflyktor i omgifoivgarne, allt etter förhållanden och omständigheter, hade nästan en masse störtat till Versailles, der krigsdomstolen öfver marskalk Bazaine, trots belgedagen, höll sammanträde, och mäster Lachaud, den anklagades advokat, just skulle börja sitt försvarstal. Att det icke fans mycken sannolikbet för att få plats, kunde väl på törband antagas, men det var detsamma — det gick ju alltid an att försöka. En at de illustrerade tidningarne här, jag tror le Monde illuströ, bade just samma dag en teckning, föreställande huru biljettsupplikanterna förföljde de vakthafvande otficerarne ända in i deras matsal. Denna lilla djerfhet var i sjelfva verket ingenting i jemförelse med de angrepp, hvarför man nu såg officerare och andra, som hade med krigsrätten att göra, vara utsatta. Det är öfverflödigt att säga, att det var damerna, hvilka här som alltid visade sin ifver och onträgenhet på det mest hejdläsa sättet. Inne i salen tyckte man eig ockeå märka på trängseln, som var betydligt större än någonsin annars, att vederböraade icke hade förmått att motstå alla de eldiga blickar och ölriga belägringsmedel, som blifvit riktade emot dem. Men hvad gjorde det att trängas en emula, när man sedan kunde säga sig ba varit närvarande vid den mest spännande och intressanta epieoden i denna stora statsprocess. Den requisitoice, slutpåståendet, som den allmänna åklagarev, general Pourcet, har framlagt under de nästsöregående trenne sancerna, har utmärkt eig för samma, om icke ännu större bitterhet mot den anklagade, som han visat under hela tiden. Han har fortfarit att uppfatta sitt kall, icke såsom i krigsdomstolar eljest brukar vara vanligt, nomligen alt sramför allt utreda sanningen af den anklagelse, som blifvit riktad mot en kamrat, utan han har tagit saken såsom de civila generaladvokaterna, för hvilka det endast gäller att få den anklagade fäld och hvilka med dennes försvarare utkämpa en strid härom, som det är, om ej en hederssak, dock alltid en triumf att vinna. Men utom den ton, hvari slutpåståendet följaktligen varit affattadt, har man anmärkt den öfverdrifna undiallenhet, hvarmed nationalförsvarsregeringens personer och åtgöranden, när de i den itrågavarande handlingen omtalats, blifvit bedömda, en undfallenhet, som närmar sig till formlig kurtis. Det är isynnerhet ett uttryck, som verkligen också är högeligen olyckligt, bvilkot väckt mycken harm, det hvari general Pourcet säger, att -Gambetta utan tvifvel var berättigad att i sin prokl mation efter Meiz fall, såsom han gjorde, beskylla Bazaine för förräderi och armån för feghet. Man anmärker, att signor Gambetta icke var berättigad till någonting