och kan ej anses obilligt begärat. Lraren, som har ett så ansvarsfullt värf sig älagat som ungdomens uppfostran, måste ega sådana inkomster, att han utan för mycket bekymmer kan framlefva sin dag, ty annars måste han söka skaffa sig andra utvägar till sin bergning, eller, om detta ej låter sig göra, blir han modfäld och förlorar allt intresse för undervisningen, och i hvilketdera fallet blir densamma mer eller mindre försummad. — Beträffande lektorernas löner, så äro de från första början dubbelt så stora som adjunkters och kollegers och om vi anställa en jemförelse mellan deras (lektorernas) arbete å ena sidan och adjunkters och kollegers å den andra, så framgår deraf, att de förstnåmde hafva betydligt färre arbetstimmar i veckan, i allmänhet mindre hemarbete eller rättande af stilböcker och dessutom de större och mer försigkomne ynglingarno att undervisa, hvilka sjelfve kunna inse nyttan och värdet af den undervisning, som meddelas dem, hvilket utgör en stor lättnad för läraren. Deraf synes det, att i första rummet de minst aflönade lärarnes löner må ifrågakomma vid höjandet af elementarläroverkslärarnes löner och sedan i den mån tillgångar finnas de bättre aflönade lärarnes, d. v. 8. rektorers och lektorers lönevilkor må tillgodoses. ivis. Red. har icke velat neka plats för ofvanstående, men anser sig böra påminna insändaren derom, att 1:0) lektorerna hafva att atlägga betydligt svårare kompetensprof än adjunkterna och derföre naturligtvis böra vara i åtnjutande af löneförmåner, som stå i ett motsvarande förhållande till adjunkternas, 2:0) att, hvad beträffar en del af lektorernas i etiftastäderna tjonstgöring, denna ofta är lika dryg som trots någon adjunkts. Domkapitlets uttalanden rörande denna löningsförhöjningefråga är för öfrigt så uttömmande, att vi våga rekommendera insändaren att om dem taga kännedom, om så redan ej skett. —— mL oc I