andas man lättare och drar en suck af tillfredsställelse öfver att befinna sig i Guds klara solsken, belysande oss, som nu vandra i det nittonde. oa os AK KRO —— Litteratur. Julhögtidens annalkande visar sig redan i den allt starkare tillströmningen af nya och i prydliga omslag utstyrda böcker. Väl är det sant, att åtskilliga at dessa icke fylla någon lucka i vär litteratur eller äro i och för sig sjeltva förtjenta af mera än blott en efemer tillvaro; men det är på samma gång likväl omisskänneligt, att denna till julen under utgifning varande litteratur verkligen börjat reformera sig, börjat rena och två sig mer mer och mer fri från den ökända beteckningen julsmörja. Vi äro derför också desto bättre i tillfälle att jemväl detta år kunna fästa den läsoch köplystna allmänhetens uppmärksamhet på åtskilliga nyheter, de der förtjena ett välvilligt emottagende. På diktens såväl den rimmade som prosadiktens område, vilja vi främst påpeka den samling Dikter af Elis Wilhelm Lindblad, som utkommit på Abr. Bohlins förlag i Örebro. Lindblad är redan fördelaktigt känd för allmänheten, och om hans skaldeskap än icke bryter nya banor eller är af den egentligen storslagna arten, så är det dock visst, att det fiones kraft och själ i hans eång, att det ej är blott en bjellrande klingklang på nötta melodier. Friskast, hurtigast och bäst synes oss bans diktning, då den gäller fosterländska ämnen af ett eller. annat slag, hvaremot den vekare genren synes besvära bans eångmö. Vi tro oss kunna med godt samvete förorda det lilla, äfven till det yttre behagliga häftet bos de vid denna tid vanligen många afnämare af poesi. Ett annat häfte dikter, som nyligen utkommit, är Sånger af Ernst Beckman (Stockholm, Alb. Bonniers förlag). Man gör här bekantskap med en ung diktare, hvilken med detta häfte utskickar i verlden sin förstlingsknippa af Helicons blomster. Han är ännu icke herre öfver formen. Språkets material visar sig hårdt och vill ej låta böja sig efter bang önskan; hvilket framträder mest, såsom fallet ej sällan är med den unge diktaren, då han skall forma den rimmade versen. Ej sällan är innehållet något tomt och förrådande en äfven ungdomlig brist på kritik vid valet af hvad som kan vara förtjent af offentligheten eller icke. Om vi detta oaktadt med ett visst intresse genomgått den fint utstyrda boken, så kommer det sig derat, att flertalet af qvädena icke tillhör denna panteistieka diktning, som ännu spökar i våra poetiska lustgårdar efter den romantiska perioden, salig i åminnelse, och dväljes bland blommor, stjernor, grässtrån, daggdroppar, och annat dylikt mera, såsom bland högre andliga väsen eller elementer i en sjuklig natursymbolik. Ernst Beckman väljer ej sällan andra ämnen, och utvecklar redan talang i den mera episka dikten, såsom i Oile Beck, Magisterns jul, Trumpetaren och Fiskaren, hvilka vittna om en viss begåfning, hvaraf det genom sjelfpröfning och ans kan blifva något, hvarför vi ock hoppas att ännu en gång få helsa den unge sångaren, men då mera mogen, mera utvecklad, Från andra sidan Östersjön, från Auras strand ljuda till oss i dessa dagar ljufva behagliga, fängslande Finska Toner, en samling öfversättningar och bearbetningar efter finskan at Rafael Hertsberg. hvilka toner utan tvitvel skola i vårt land finna många tacksamma och intresserade lyssnare. Topelius har togat till dem några inledningsord, i hvilka han säger bl. a.: I Europa talas icke något språk, så olikt svenska språket, som finskan. Vida mer än ordklangen skilja sig finska språkets böjningar och nyanser från alla germaniska, latinska och slaviska språk. Om man tänker sig tankens gestalt inhöljd i det mjukaste flor och iche allenast hvarje skuldra, arm eller fot, utan fastmer hvarje muskel, nerv och åder i denna gestalt synliga genom floret, kan man göra sig en föroställning om det finska språkets utomordentliga finhet i att nyansera de tankar och känslor, som vibrera i ordet. Liksom språket, skiljer sig äfven finska folkets åskådningssätt och uppfattning af lifvet ifrån de skandinaviska folkens. De menskliga känslorna äro desamma, men de framträda i en annan dager: solskenet faller blekare, skuggorna falla mildare öfver dessa trakter af verlden; alla sorlande bäckar utmynna slutligen i samma ändlösa haf af en djup rosignation. Bearbetaren af Finska Toner har således icke haft någon lätt uppgift att lösa... Den finska sångmön har vid sin flyttning till evenskt område kammat siva lockar och något jemkat sin toilette efter det nya hemmets sed; hon har utan tvifvel förlorat något af skogs: doften från sina ödemarker, men hållningen, blicken, bjertat äro desamma; man igenkähner vid första anslaget hennes hemlands toner. Bearbetaren har ock, synes det oss, som endast förstå det mål, till hvilket öfverflyttningen gjorts, med framgång verkställt denna. Versen är smidig och osökt, möjligen Åkammad, såsom Topelius uttryckte sig, men likväl frisk och naturlig. Den finska sången är sällsamt reflekterande, hvilket rästan gifver ål dess folkvisa ett vlille-gammalt uttryck, så som t. ex. i följande stancer, hvilka ha krite riet af verklig folkdikt; Om våren. EFECCAi mn linen