(Fran URUSKAU.J Det gifves utan tvifvel ingen tysk stad, gom så bibebållit medeltidens pregel som Närnberg. I Läbeck är det de två präktiga porttornen, rådhuset, hansesalen och några enskilda hus, hvilka qvaratå som minnen om förflutna tider, i Frankfurt gäller detsamma om att ej obetydligt antal gator och gränder, men Närnberg är allt gammaldags; kyrkor, hus, murar, torn och broar och denna antika pregel gör sig isynnerhet gällande hos den resande, som kommer direkte srån det alldeles pymoderna Mänchen, som med sina raka och breda, makadsmiserade gator och moderna praktbygnader, sitt sommardam och vinterslask I hög grad tröttar både öga och fot. En vandring genom och omkring Nirnberg är något ef det mest pittoreska, man kan tänka sig. Enär staden från början är anlagd i stor stil äro gatorna icke, som man skulle tro, smala och långa utan ba en ganska ansenlig bredd; på ömse gidor ha de urgamla hus, som med sina spetsiga gaflar, hvilka votta utåt gatan och ofta bhävga helt och hållet öfver henne, med sina amå, i bly iufattade fönster, sina ötiaka awå torn och burepråk, gamla pelciska vapensköldar och omå, mörka rum, sin golida och mäktiga bygnadsstil vittna om att ett kraftigt lif i fordra dagar måste ha uppenbarat sig i denna märkvärdiga stad och derhos näetan komma vandringsmannen att tro, det han genom ett trollslag blifvit förflyttad till reformationens tid eller ännu längre tillbaka. Öfverallt träda de historiska minnen 088 till mötes: detta hus tillhörde Albrecht Diirer, det ser ut som den store målaren ännu kunde vara derinne; här bodde Peter Vischer, en öfver ingången befintlig tafla vittnar derom; i detta i detta mörka kyffe bodde Hans Sache och här i den präktiga Lorenskyrkan står Adam Krafts mästerstycke, det berömda Sakramentshäuslein. sSakramentshäuslein är ett 64 fot högt torn, som uppbäres af tre figurer framställande mästaren och hans två svenner. Tvenne trappor leda till cilorium eller förvaringsrummet för sakramentet. Genom en otalig mängd af statyer och basreliefer skildras Kristi historia från nattvardens instistande till uppståndelsen. Det hela liknar en ofantlig brässel-apets och förtjenade verkligen att, som Napoleon yttrade om katedraltornet i Anwerpen, eättas i glasskäp. Man har på fullt allvar påstått att cet bela skulle vara bildadt af en mjuk massa, som sedermera hårdnat, det är emellertid ända nedifrån och upp af sten, utarbetadt med en makalös finhet och sammanhållet genom små jernankare. Från Lorenskyrkan styra vi våra steg till Sebalduskyrkan för att beskåda Peter Vigchers grafvård öfver S:t Sebaldus. Detta helon var en ung, för öfrigt alldeles obekant dansk prins, som, märkvärdigt nog, var så helig, att han på sin utbredda kappa kunde segla öfver Donau; sedermera gjorde han i Närnberg en mängd underverk och dog slutligen. Utanpå kyrkans mur finnes upphängt ett ofantligt krucifix. Oaktadt detta har en vigt af 18 ctr ha dock åtskilliga försök gjorts att stjäla bort det, hvilket är egnadt att inge oss stora tankar om de gamle Nurnberger-tjufvarnes lu det men en olät tanke om deras vördnad ör det allraheligaste. År 1625 målade man öfver krucifixet med avart särg, på det att icke belgerånarne skulle lockas dit genom krucifixete metallglans. Med anledning härat fiogo de goda närnbergarne öknamnet Gudssvärtare, om af de med rätta förtörnade tjufvarne eller icke, är ovisat. Innesi kyrkan fördunklar Vischers Sebaldus-grafvård alla de öfriga herrligheterna. Det är gjutet af Vischer och hans fem söner under åren 1508—19, är 15 fot högt, 8!(; fot långt, 5 fot bredt och väger 120 ctr. Att skildra den utomordentliga skönbeten i och det förträffliga utförandet af dessa oräkneliga statyetter, pelare och orneringar, som pryda detta mästerverk, är omöjligt. För att få en sann bild deraf fordras att man sjelf reser till Närnberg. Nurnberg, som i hela sitt yttre fortfarande bibehåller denna gammaldags stil, som kommer oss att tänka på Albrecht Därers eller Holbeins målnidgar, eger naturligtvis också ett torn, hvari en förtrollad jungfru varit innesluten. Vill man nu se detta torn måste man föret koyta bekantskap med en skelande duenna, som med talför tunga inbjuder oss till en vandring i tornets irrgångar. Höon tänder en lykta och vi nedstiga i en uti Klippan utbuggen källare, der vi först råka på ett föga behagligt museum af pinoredekap: spanska stöflar, tumskrufvar, munkaflar, pinbänkar, bödelssvärd o. s. v. Genom en labyrint af gångar kommer man slutligen till Åden bergtagnas kammar. Den är uthuggen i klippan; mörk och dyster som den är upplyses den endast svagt af de medförda facklorna. Jungfrun står midt på golfvet och så fort vi gjort hennes närmare bekantskap är förtrollningen löst och vi se verkligheten framför oss om också i en i sanning fasaväckande gestalt . .. -Jungfrun är nemligen en kolossal bild af trä, tillyxad och klumpigt framställande en närnbergsk dam i 15:e årbundradets drägt, utvändigt beslagen med tumstjocka jernskenor, invändigt, ihålig och öppnas framtill medelst två dörrar som ett skåp. Här instängdes under medeltidens dystra ivqvisitionsperiod den till döden dömde. -Jungfsruns avarterstjocka dörrar öppnas och man ser ett rum tillräckligt . stort att inrymma en fullvuxen person. På insidan af dörrarna finnag anhragta två m mv mm — Mm ht