LEW UPR UULCOmMLCLT 101O. Parlamentarismen är en främmande planta, hvilken, hittills åtminstone, dessto bättre, icke olagit rot i don avonska jorden, äfven om försök blifvit gjorda till dess acklimatiserande, och vi äro således mera teoretiskt än praktiskt bekanta med de flesta af dess välsignelser. Den smickrande uppmaningen att bilda ett kabinett föresväfvar möjligen en och aunan såsom en rosenfärgad framtidchägring, uti hvilken nöjet att få ställa till en ministerkris bildar den nödiga molnfonden. Hafva vi hittills verkligen haft några sådana, hvilket man ja sett påstås, så ha de åtminstone varit af en så föga inflammatorisk art, att de visst icke stört någon menniska, hvarken i hennes sömn, matlust eller affärer. Annat slag här. När en ministerkris inträffar, och icke blott en sådan, då hela konseljen aftroppar, utan jemväl blott en af den partiella arten, då en eller annan minister på någon af de vigtigare derigenom gifves åt ministerens politik, så går en skakning genom hela Frankrikes så väl centraliserade administrativa lekamen. De 83 prefekterna darra på sina kuruliska säten, och samma skälfvasot griper ett par hundrade underprefekter, dubbelt så många prefektursekreterare och dito -råd, ett betydligt antal af republikens (eller konungarikets eller kejsaredömets) prokuratorer, mångtusende fredsdomare och mairer samt ända ned till gensdarmer och statens skogvaktare, utan att räkna alla tjenstemännen, några tusen äfven de, i ministerierna. Det är nu visst icke sagdt, att alla dessa skola offras upp (och särskildt bland de sistnämda finnas alltid några, som äro oumbärliga och förutan hvilkas erfarenhet den nye ministern inte skulle kunna reda sig en dag), men det är icke heller någon af dem, som är säker på att få bebålla sin plats. Tänk så, att minst dubbelt så många komma i rörelse för att söka komma åt någon af de platser, som förmodas blifva lediga; vidare att både de som frukta att afdankas och de som hoppas att komma i stället ha bustrur, barn, föräldrar, onklar, tanter och kusiner, hvilka alla intressera sig för utgången, samt vidare att uppgörelsen och utgången af en oändlig massa kommersiella och industriella affärer är helt och hållet beroende af den vändning, som de politiska affärerna komma att få; och man skall förstå huru alla dessa intressen måste bringa hela landet i rörelse. Den ministerkris, som man nu genomgått, har dock hvarken i sin grund varit så allvarsam, som många föregående, eller kan väntas blifva det genom sina följder. Den gamla 25 maj-ministåren hade sätt ett förtroendevotum under de sista dagarne af nationalförsamlingen, och det var lika bekant, att den, åtminstone i sina förnämsta medlommars personer, hade statschefens förtroende. Följaktligen hafva de flesta medlemmarne deraf stannat qvar i den nya kombinationen af den 19 november, och den ytterligare följden är, att tanter och kusiner till embetsmännen i landsorten tillsvidare kunna få vara trankila. Utom den nu öfverståndna ministerkrisen har den innevarande veckans talämne varit några framstående och bedröfliga skandaler. Den sorgligaste af dessa är en duell mellan ett par inom parisersocieteten mycket kända utlänningar, en furst Ghika och en furst Soutzo, af hvilka den förre stupat. Dueller äro annars här numera så vanliga, i trots af lagens förbud deremot, att de öfver hufvud taget väcka ganska liten uppmärkaamhet. De som sätta sitt hf på spel för att blifva dagens lejon för tjugofyra timmar hafva således ganska liten tillfredsställelse för sin möda. Men när jag säger sätta sitt lif apol, så är det väl icke så egentligt, hvad sådana envig angår. Kämparne gå nemligen till striden med den allvarsamma atsigten, att, såvida icke olyckan alltför mycket skulle vara framme, icke göra hvarandra något illa, och sekundanterna å sin sida göra sitt bästa att icke genom sitt förvållande åstadkomma någon olyckshändelse. Vid sådana dueller väljes vanligtvis värja till vapen. Det behöfs endast några timmars öfning på fäktsalen för att blifva så mycket herre öfver sin hand att man icke ränner värjspetsen midt igenom sin motstådare, äfven om han skulle vara så oförsigtig att kasta sig rätt deremot, och det lärer till och med hända att de begge motståndarne tager er förberedande lektion af samme fäktmästare, hvilken således på förhand kan temligen noga reglera stridens utgång — en rispa i armen är det å begge sidor eftersträfvade målet för att hederns fordringar skola vara uppfylda. En fin djouner, en notis i morgondagens ÅFigaro och 100 franos i böter inför domstolen, beqvämare sätt kan ju ej väljas för att komma till 24 timmars odödlighet. Pistol är ett farligare vapen, ty såvida ej sekundanterna rentaf låta bli att lägga några kulor i piporoa, så kan utgången ändå bli olycksbringande äfven om man med flit sigtar åt aldeles rasande håll. Det finnes folk, som iro så oskickliga! (Man torde erinra sig duallen i Solna-skogen för ett tiotal af år sedan, lå den närvarande läkaren, d:r G., som ändå tält sig på vederbörligt afstånd, tjonade till skottafla för begge duellanterna, och fick den enas kula i sin hattkulle, den andres i sin arm !) Af de begge herrarne, som nu slagits i Fontainebleau-skogon, stannade, såsom nyss sades, furst Ghika på platsen. Han var endast 23 år gammal, en ung och rik man af den