slutas utan någon af de upposl. ngar, som Frankrike aldrig kan glömma, och den unge kejserl. prinsen för med sig som morgongåfva tvenne provinser, hvilka han lyckats rädda ur fiendens händer! Jag vet mycket väl, att nationerna alltid äro otacksamma, men säkert är, att om saken gått så, som jag sagt, skulle Rägnier nu stå som en stor gestalt i Frankrikes nyare historia. Men hans planer lyckades ej, och den olycklige mannen har flyktat undan från det hån, hvarmed såväl Bazaines fiender som vänner öfverhopa bonom. Han hade en romantisk dröm, ett ovisst hopp om att blifva Frankrikes räddare, och det finnes ej någon anledning att uttala sig med sådan ringaktning om honom, som marskalk Canrobert gjort. Bland de nu framkallade vittnena är äfven general Bourbaki sjelf, som följde Rägnier ur Metz. Han sade, att då han anlände till kejsarinnan och delgaf henne ställningen, förklarade hon sig vara fast besluten att ej inlåta sig på någon underhandling, som kunde skada det nationala försveret. Han lemnade henne och sökte att åter komma in i Metz. Han fick ett telegram med upplysning om, att prins Friedrich Carl gifvit order om underlättande af hans återresa. Han fick emellortid från försvarsregeringen den ena ordern efter den andra att komma till Tours. Han löd slutligen, förklarade der vidare motstånd vara onödigt, men mottog till sist, då man ändå ville fortsätta kriget, det befäl, som skulle ända med den så dystra marschen till Schweiz. (Forts.)