samlade skrifter börja. utgifvas med en snabbhet och till ett antal, för hvilket vi hoppas att ett tillräckligt antal afnämare må finnas. Så ha vi framför oss de första häftena af nya upplagor af Geijers, Tegnrs, Runebergs, Leopolds, Vitalis, C. F. Dahlgrena, Börjesons och C. J. L. Almqvists arbeten, hvilka nu samtlige äro under utgifning och, efter hvad man sagt oss, alla äfven omfattats med anmärkningsvärd begärlighet. Tegners under utgifning varande efterlemnade arbeten utgöra dock en alldeles ny samling, hvars första del innehåller för vår litteraturhistoria särdeles intressanta och för bedömande at den store skaldens personlighet upplysande bref. Genom dessa kastas breda ljusfloder öfver denna så märkliga litterära gestalt, hvars främsta karaktersmärke var en ärlig srisinthet på alla andens och det verkliga lifvets områden och en rättskänsla, åt hvilken han aldrig skydde att gifva ett öppet uttryck. De nu för offentligheten framlagda brefven, alltid spirituela och egande en qvickhet som aldrig saknar sin udd, lemna talrika bevis derpå. Såsom de anmärkningsvärdaste må särskilt nämnas ett svar till J. Adlerbeth. Tegnr bekräftar der sjelf det spända förhållandet mellan sig ooh Geijer, sägande: Jag har fordom varit Geijers vän, men kan väl hädanefter svårligen vara det, då våra åsigter så mycket divergera, då hans uppförande emot mig kanske ej alltid varit det mest grannlaga. Men hvar sak för sig; och så länge jag lefver skall jag ifra för rättvisan, vore det ärven till förmån för en siende. Dessa ord sy a på vederbörandes dröjsmål med att invälja Geijer i Svenska Akadomien. År det sant-, skrifver han, hvad jag hört, att man vill ha biskop Rosenstein in i akademien efter din far? Finge jag rösta, så ginge jag aldrig in härpå. Hvarför går man förbi. Geijer eller Ling? Den outoläckliga kärleken till stora herrar ruinerar akademien och, hvad mera är, avenska vitterbeten. I ett senare bref utbrister han hotande: HBlir Geijer ätven nu förbigången, så kan det väl hända sig, att jag går ur akademien äfven eå bekymmerslöst som jag kommit dit-. Han blef dock förbigången, och tre år derefter, då Geijers historia bebådades, skref Tegnr: Vid nuvarande ledighet i Svenska Akademien har jag lust att se, om man har jernpanna nog för att åter förbigå honom. Att monseigneurerna vilja hafva ännu en monseigneur ibland sig, vet jag, men tviflar dock att det denna gång lyckas dem. Tegnår är ständigt förgrymmad på rikets ständer, rörande hvilka han år 1822 skrifver till Adlerbeth: Jag hoppas, att nästa riksdag måtte bli något annat än de föregående, nemligen en justering af konungens proposition... Jag hoppas och uppmanar dig att som riksdagsman tala rent ut: du är oberoende och kan göra det utan att derigenom ådraga dig några ledsamheter. Möjligtvis, ja, troligtvis uträttas ingentirg dermed: men man kan åtminstone rädda sin själ och betaga det styrande hofkrypet all förovändning till sitt urskuldande. — Samma år skrifver han till von Brinkman: -Sverige och leland lära vara de enda laad i Europa, der ingen farande post finnes och i åtta månader af året äro vi bär (i Lund) utan all kommunikation med hufvudstaden, Man har millioner att nedgräfva i Göta Kanal, hvarpå man ingenting har och ingenting får att skeppa(?), men några hundra r:ksdaler för en postinrättning, hvarmed man åtminstone kunde skicka vers och annat plockegods, dertill saknar man all tillgång. Hade man ändå i stället för Göta Kanal företagit sig att t. ex. hugga ut Åreskutan till en ärestod öfver rikets ständer, hvilket varit vida mer poetiskt och ätven så nyttigt som kanalen, så skulle saken icke förargat mig. — Det är dock mest presteståndet, som är söremål för skaldens ovilja och af honom behandlas med den största stränghet. Jag tackar Gud att jag icke är med, utbrister han, ty med sådana istadiga ök står dock ingenting att uträtta. Mot behotven kämpar Tegnår vid denna tid. Den 7 april 1822 skrifver han till Adlerbeth: Det fägnar mig, att Stockholmsboerna vilja köpa Axel. Jag är för min subsistens snart inskränkt till det lilla jag kan förtjena på mina skrifter, ty af förra årets lön har jag ännu ej kunnat afyttra ett korn. Vänpriset i södra orterna och hungersnöden i de norra måste väl äfven för de undersåtligaste hänvisa på ett stort fel i administrationen. I ett annat bref, till Leopold, af samma år klagar han: Embetsgöromål. sjuklighet, fattigdom förqväfvaj all poetisk lust och nedtrycka mitt fordom glada sinne. Men jag bör icke klaga, då så många bättre än jag, och herr statssekroteraron sjelf äfven sålt sin andel af ifvets vedermöda. Och i ett tredje, jemväl från de dagarne, skrifver han till Brinkman: En samling af mina skritter har jag påtänkt hopp att derpå vinna — icke ära, men pensar. Men detta hopp har jag måst uppgifva, sedan Stockholms bokhandlare bjuda mig tjugo trotio rdr för arket, nemligen tryckt ark, Det är väl sant, det är icke mer värdt; men ifven så sant är det, att jag efter detta pris ättare skulle förtjena mitt bröd med att göra kor eller svasvelstickor, än vers. Blir ja ter sjelf förläggare, så nöja sig bokhandlarne väl med femtio procent af försäljningssumman ii ör sitt besvär; men med vilkor att aldrig ut-2 etsla de återstäende femtio. Det är dylika DR Å OL ke n Ö S SO2LÅ7 OE2L A——