Litteratur. Efter en stark öfverproduktion på den sk. skönlitteraturens område blef det inom kort nästan alldeles tyst inom våra egna diktares krets, och öfvorsättningarnes tid börjades. Med en nästan förvånande hastighet bemäktigade sig vårt folk de mera framstående, utländske ekönlitteräre skriftställarnes arbeten i mer eller mindre troget utförda försvenskningar, och onekligen har derigenom den allmänna åskådningen vidgats samt fyllts med rika bilder. Allmänheten har dock kanske alltför länge tillfredsstälts af denna väl exklusiva andliga föda, och äfven tillgången på dylik god litteratur har börjat sina ut. Denna utländska litteratur, för hvilken förläggarne icke behöfde betala dryga författarearvoden, satte dem i tillfälle att göra äfven dyrbara främmande verk till skillingsarbeten, om detta uttryck tillåtes oss. Härigenom kunde ock effer hand doras antal ökas, som åstundade att köpa böckor, och i samma mån ha äfven boktryckareoch förläggarefirmorna mer och mer stegrat sin verksamhet. Ur ett begränsadt antal tryckerier med ej synnerligen stora arbetskrafter ha uppvuxit förläggareoch tryckerifirmor, tilltagna i en skala som väcker förvåning, då man betänker, att alla dessa monsterpressar svettas för att tillfredsställa läslusten hos en befolkning, som räknar inalles föga mer än 4 millioner, läsande och icke-läsande tillsammantagne. Alla dessa firmor behöfva material för att förse sina tryckerier med arbete, och då nu tillgången på översättningslitteratur blifvit ansenligt knappare samt en modern inhemsk litteratur för den stora allmänheten egentligen icke fiones, så har man vändt tillbaka till våra egna skrifställare från föregående litteröra perioder — och nya, alltid prydligt utstyrda upplagor af hädangångne storheters