Ungland, och ej ens Sanders, förvaltaren, vet hvart han rest. Han har rest utan att lemna något spår efter sig. — Oh, barmhertigo Gud! Borta, borta — och jag lefver, väntar på honom! Oh, Roy, Roy! — Öfverlemna er ej så åt sorgen, Bernice, sade Monk ömt. Jag vet, alt ni är fysiskt svag, men låt er modiga själ uppehålla er. Ni kan bära denna pröfning. Det skulle ni ej kunna, om hen vore död. Jag har fört med mig hoftidningarne till er — se —der står berättelsen om hans afresa. Läs detta! Han vecklade upp en tidning och visade ett stycke, framför hvilket ett märke blifvit satt. Det innehöll, att marquisen af Chetwynd, hvars nyss ingångna romantiska giftermål med en ung dame från ön St. Kilda vi förut varit i tillfälle att omnämna, och hvilken för kort tid sedan blifvit genom en feber beröfvad sin unga hustru, lemnat England för att göra en längre resa utan bestämdt mål. Lorden är ytterst förkrossad af sin förlust och vill söka förändring i omgifning. Vi hoppas, att hans frivilliga landsflykt skall bli af kort varaktighet, och att han snart skall återkomma till sitt fädernesland med förbättrad helsa och förbättradt lynne. Bernice läste med djup bedröfvelse detta tillkännagifvande. — Han kan dö under sin resa! mumlade hon med hvita läppar. Han torde aldrig få veta, att jag icke dog, Gilbert, att jag ännu lefver! — Han skall komma tillbaka inom femton månader, derom ir jag säker, Bernice, sade Monk muntert. Han