Från Köpenhamn. (Bref till Göteborgs-Posten). Köpenhamn d. 19 november. Den allmänna stämningen i hufvudstaden med anledning af valens utgång har nu mera fått anstrykning af en lugnare tillförsigt och förtröstan på framtiden. Det var icke utan, att man ej en tid bortåt med någon misströstan tyckte sig finna en viss lojhet, en temligen i ögonen fallande brist på politiskt intresse hos de anhängare i landtdistrikten, på hvilkas kraftiga stöd hufvudstadens nationalliberala gjorde anspråk i striden mot den radikala venstern. Sjelfva valstriden och till en del äfven sjelfva utgången af valen, hafva emellertid visat, att man äfven i landsorten börjat kraftigare känna med sig, huru allvarlig striden måste vara och huru de vigtiga frågor, kring hvilka den rör sig, måste förena omkring sig alla tänkande fosterlandsvänner. I ett telegram till de valmän, som i Nyborg röstat på den nationalliberale kandidaten), uttalade också konseljpresidenten ganska vål den i hufvudstaden allmänna upptattningen, då han förklarade, att Åom valet icke hade svarat mot önskan och förhoppningar, så har valstriden dock visat, att det har vaknat ett för framtiden löttesrikt lif hos motständarne mot den förenade vensterns radikala öfvorgrepp. Efter de nu ingångna närmare redogörelserna kan man fiona, att i städerna den förenade vensterns motståndare i allmänhet haft ofvervigten. Kolding gjorde härifrån ett anmärkningsvärdt undantag, då Berg här erhöll 314 röster, hvaremot hans motståndare Jensen endast erhöll 186. Jag vet icke, om Ni redan genom danska tidningar erhållit någon redogörelse för en del karakteristiska valtilldragelser. Berättelser om sådana cirkulera i mängd. Bland dessa tror jag mig nu särskildt böra påpeka biskop Monrads uppträdande vid valetji Nykjöbing på Falster. Biskopen sökte nemligen framhålla, att den förenade vensterns kandidater med tå undantag nu allmänt sökte att slingra sig och att de icke ville bestämdt angifva, huru de i vissa, avårare fall skulle komma att besluta och handla. Han ville nu spörja, om det verkligen vore meningen, att konungen skulle tvingas att kalla Berg och J. A. Hansen till ministrar. Derpå svarade man då, att det alldeles icke vore meningen. Ville man då att kungen skulle afskeda sina ministrar för att välja män af den yttersta högern? Visserligen icke. Hvad ville man då? Ledarne ville verkligen blifva ministrar. Men om skolläraren Berg blefve minister, så skulle en hel mängd andra skollärare tycka att detta var en hederlig befordran, och så skulle de också vilja blifva ministrar. Biskopen ansåg för öfrigt, att ministrarne redan gått för långt i tillmötesgående mot venstern. Men de hade gjort det i det hopp om att derigenom bringa i verket några nyttiga reformer. Det vore en sorglig tid, slutade biskopen, Ådå man icke ville behandla lagar och främja reformor, men endast öda landets krafter på striden om hvilka som skulle vara ministrar. Det må också erkännas, att man nu har svårt nog att bli klok på hvad den förenade venstern tänker taga sig till. Iakttager den lugn och hofsamhet, vore det icke alldeles otänkbart, att regeringen och landstinget kunde åter börja ett nyttigt samarbete med folketinget. Kanske vore en eller annan af ministrarne alldeles icke obenägen att under förutsättning af en sådan möjlighet draga sig tillbaka. Den vunna segern är icke af den beskaffenhet, att venstern torde våga ännu en sådan strid, åtminstone icke med nekandet af finanslagen såsom krigsförklaring. Emellertid jubla de inbillade segrarne här och der i landtdistrikten med festmåltider, festskålar och festtelegrammer. Vid den fest, som dr Winthers valmän gåfvo för sin segrande kandidat, lärer det bland annat gått mycket både högtidligt och lustigt till. En hedersgåfva af 300 riksbanksdaler öfverlemnades då till gästen. Dr Winther har bestämt, att en del af denna summa skall användas till inköp af en guldring åt honom till minne af det vackra törbållandet mellan honom och ) Hvilken icke blef vald. Red:ns anm.