Raåttegångsoch Polissaker. : Poliskammaren:. Disharmoni. Den 6 d:s, Gustaf Adolfs-dagen, då hela staden var i rörelse att dels åse den vackra ekläreringen kring kungastatyn å Gustaf Adolfs torg och dels lyssna till de fosterländska sånger, som der afsjöngos, fanns likväl åtskilliga, som, lifvade af dagens höga betydelse, dock på ett mindre behagligt sätt fingo njuta frukten af sin glädje, och ibland dessa räkna vi åkaredrängarne Carl August Andersson från Albostaden, Carl Andersson, boende i Suckallen och manspersonen Olof Emanuel Johansson Lind, boende vid Husargatan. Dessa tre hade neml. istället för att med förstädernas öfrige innebyggare traska af till staden, inne å åtskilliga bolagsvärdshus gjort dagen glad, och för att ännu mer höja sin rojalism företogo de sig att på aftonen, marscherande vägen fram till Albostaden, sjunga Ur svenska hjertans djup åc. Som deras röster emellertid föga lämpade sig för i närheten boende personers nattro, afbrötos de snart af tillstädeskomna poliskonstaplar, som uppmanade dum att tiga. Men dagen var glad och tiga ville de inte. De blefvo då inkallade till polisförhör, men nekade till angifvelsen. Ett nytt förhör utsattes då till sistl. måndag för vittnens hörande. Ett vittne yttrade då, att de tilltalade sjungit nämnde sång, visserligen icke enligt tonsättarens mening, utan som hvar och en kunde på sitt vis och utan all harmoni. De tilltalade påstodo då, att icke de men väl vittnet skrålat under hela vägen. Konstaplarne intygade dock angifvelsens öfverensstämmelse med sanningen och på grund deraf dömdes hvardera af dem att plikta 5 rdr, ett billigt pris som de endast hade dagens betydelse att tacka för. Vid utgåendet yrkade de att vittnet icke skulle gå fri från böter, då äfven han höjt sin röst i qvällen, men detta lemnades utan afseende. Häftigt lynne. Arbetskarlarne Johannes Lundgren, från gården Stäket i Angereds socken, och Johan Åkerblad, boende i Redbergslid, som d. 9 d:s å sistnämnda plats kommit i delo med hvarandra, men vid första förhöret i poliskammaren skyllt på hvarandra, stodo ånyo i måndags inför dombordet för vittnens hörande: Dessa intygade, att de båda tilltalade slagits och att Lundgren till en början knuffat till Åkerblad, hvilken genast brusat upp och tilldelat L. ett slag för näsan, att denna sprungit i blod. Lundgren medgaf slutligen att han råkat komma åt Å., och denne blef naturligtvis högst ursinnig deröfver, ty, som han sade, hvarför fick jag inte stå i fred; jag bara vände mig om för att snyta mig. Lundgren fick emellertid för sin kitslighet plikta 25 samt för sin vid tillfället iförda florshufva 10, tillsammans utgörande 35 rdr, samt Åkerblad för våldet mot L. 30 rdr. Som den senare hade utestående en temligen stor summa, höll han på att i ett för allt införpassas till bestraffning, men erhöll slutligen liksom L. delationVildsint uppförande och våld mot polis. Plåtslageriarbetaren Johannes Persson, anstäld a Lindholmen, jemte sjömannen Olof Johansson, utan bestämd bostad och sysselsättning, voro i måndags inkallade till polisförhör. De hade neml. d. 16 d:s på aftonen å 2:dra långgatan varit öfverlastade och fört ett så förfärligt oljud, att det hörts vida omkring och poliskonstaplarne i närheten rusat till för att stäfja detsamma. Men Persson blef då icke god att tas med. Han sparkade omkring sig och slog med armarne så vildt och obändigt, att 3 personer hade möda att afföra honom till polisvaktkontoret. Detta lyckades äfven först sedan en droska anländt till stället och man lyckats dittransportera den vilde sällen. Den som äfven i hög grad försvårade affärden var Olof Johansson, som med all makt sökte rädda vännen från konstaplarne, och som slet och drog dels i dessa senare och dels i föremålet sjelft. Det gick slutligen så långt, att då Persson blifvit insatt i droskan, högg Johansson fatt i densamma för att följa med och fortsätta leken, tills dess en konstapel med battongen gifvit honom en dugtig minnesbeta på fingrarne. Vid förhöret voro de tilltalade icke så stortaliga, men sökte, isynnerhet Johansson, att förringa