Hennes tunna skarpa drag utvisade den sinnesrörelse och sorg, som arbetade inom henne. Hon gjordo en rörelse för ott resa sig upp. Monk satte sig ner vid hennes sida och tog hennes darrande hand. — Var lugn, Bernice, sade hon. Kan ni ej ha förtroende till mig? Har jag ej ryckt er ur grafven, då eder egen man lemnat er såsom död? Kan ni ej fatta, att jag är er uppriktige vän — er bror? Var nu stark, Bernice. Skall jag säga er, hvarföre jag ej fört er hem? — Gode Gud! Roy är väl icke död? — Nej, nej. Han är frisk och sund. Sanningen är, Bernice, att han efter er begrafning medföljde första.tåg till London. Han for samma afton — innan jag befriade er. Jag har ej förr vågat omtala det för er, på det att icke missräkningen och uppskofvet skulle skada er. — Rest till London! — Ja. Han var öfverväldigad af sorg och for för att få förändring. Han reste tillsammans med sina slägtingar, som voro nödsakade att genast återvända till hufvudstaden. Sylvia följde honom till London och skall besöka Chetwynds tant. Chetwynd Park är i tjenarnes vård. Jag skulle ha fört er dit eller till mr Sanders hus ; men hvilketdera stället jag valt, skulle ryktet om ert återväckande till lif ha kommit ut och kunde ha hunnit till Chetwynds öron, innan vi haft tid att förbereda honom på nyheten. — Ja, det är sannt, sade Bernice suckande. — Och det är ej allt. Ni är fortfarande mycket svag.