föllo under perioden flere hårda missväxtår, dels gaf lagstiftningen då ännu anledning till öfverdrifna anspråk å de fattiges sida, så att man af dessa siffror icke är berättigad att draga några tröstlösa slutsatser för framtiden, och redan från 1869 till 1870 märker man en minskning af nära en fjerdedels milliov. Att emellertid fattigvärdsutgifterna icke kunna till någon betydligare grad minskas inom den närmaste framtiden, ligger i sakens egen natur, ty med landets stigande välstånd är det öfverensstämmande, att kommaner och enskilde skola blifva uppfordrade till större frikostighet mot de behöfvande, och isynnerhet skall denna välvilja visa sig i åtgärder att lätta skolgången för fattiga barn, såsom vi redan nu se att sådana i förmögnare samhällen förses med fullständig beklädnad och föda. Dermed har fattigvården också, såsom sig bör, sträckt sig ett steg in på det preventiva området.