sofi, som nu är på modet i Tyskland, men avårligen låter förena sig med det antika åskådningssättet. Språket är allt igenom mästerligt, på samma gång enkelt och kraftfullt. Om man undantager Maximos orakelspråk finnes intet, som påminner om de ofta sökta dunkelheterna i BrandTill dialogens kraft bidrager också väsentligen, att den är skrifven på prosa, hvilket lämpar sig för den dramatiska stilen bättre än de rimmade verserna. Säkerligen kommer ingen läsare att ångra bekantskapen med Keiser og Galileer. Digten bär tydliga spår af skaldens oaflåtliga framåtskridande och trägna bemödande att finna en klarare sorm för de djupa tankarne. Om vi också ej här finna samma helgjutenhet som i Kongaomnorne komma dock både Brandoch ÅFor Gynt till korta emot Koeiser og Galilsser. Och man känner, att här talar en stor skald, som ej ryggar tillbaka för det djerfva och måhända en dag skall skänka oss ett sekularverk.