er lika för all sann aristokrati, bördens och i ilaningens. Denna devis säger att bäraren si s ett namn har till detta namn vissa skyldig-v eter, såsom t. ex. en omutlig hederskänsla, s wilken ej är fal för något slags yttre lockelse, v ler fördelen måste vinnas på hederns bekosth nad; en lika omutlig rättrådighet, hvilken ej sj skyr något offer; en hög stolthet, hvilken e skattar detta genom föregångares eller, låt N vara, egen förtjenst förädlade namn så högt, ? att han skyr hvarje handling, hvarje tanke, som kan derå sätta en fläck eller kasta en skugga. ! Att framhålla dessa vackra klassdrag eller personliga egenskaper vid sidan af det förut ! nämnda tidslytet — se der det aristokratiska ! dramats uppgift, hvilken onekligen skall, väl utförd i sceniskt hänseende, alltid blifva af intresse för åskådaren och bör kunna framkalla :! den konflikt, som är underlaget för hvarje sant drama. Octave Feuillet har i En fattig ung mans äfventyr tagit dessa elementer under behandling, och hans hjelte, Maxime Odiot, marquis de Campcey, är en af de ofvan betecknade aristokratiska typerna: med starkt utvecklad hederskänsla, rättrådighet och stolthet. På grund deraf att dramat först uppvuxit ur en subjektiv roman, har det händt fört., såsom det i sådana fall ofta plägar ske, att hufvudiden tillspetsats och dermed äfven hjelten höjts så i behandlingen, att han synes nästan öfverjordisk i jemförelse med den allmänna åskådningen och de omgifvande, mera hvardagliga personligheterna. Derat ock bristen i detta stycke. Hjelten har intet tel. Han är för stolt att utkräfva en fordran af en rik blifven vän, fastän han sjelf svälter och är sjuk. Han bar för mycket hederskänsla att vilja sönderslita det intrignät, som omgifver honom, fastän han skulle kunna göra det, om han ville blottställa en och annan person. Ja, förf. har tillochmed gjort honom så idealisk, att han låter honom kasta på elden bevisen för sin rätt till millioner, derför att han skulle, om han ville taga i anspråk denna sin rätt, kasta en skugga öfver den familj, hvars äldre medlem, den 80årige Laroques, bibehållit det orättfångna godset och sjelf begagnat det — ty han älskar dennes dotterdotter Marguerite. Med en sådan idealisk färgglans, genom hvilken förf. velat förherliga satsen noblesse oblige, öfver styckets hjelte är det tydligt, att den skådespelare, som får sig uppdraget att framställa den karakteren, måste för egen del gifva åt sin framställning en skarpare realiem, för att icke figuren skall bli en spekulativ drömmare, hardt nära en Hamletsfigur. Hr Ahlström har som Maxime i det hänseendet synts oss i väsentlig mån sakna denna realism, om än hans utförande af den ganska svårlösta uppgiften varit en ny triumf för hans utveckling som karaktersskåädespelare. Faran att nedsjunka till vek sentimentalitet har också varit för honom så mycket större, som han sjelf med kärlek och framgång förut återgifvit den tragiske drömmaren Hamlet. Hans Maxime Odiot är också i flera momenter en modern Hamlet — vek, intressant, sympatetisk, men för litet realistisk, för litet man, och dertill har dock förf. velat göra honom, om än karaktersteckningen kommit att lida för hans önskan att tillspetsa iden, tendensen. Några momenter ha dock erbjudit sig, dem hr A. med lyckliga grepp begagnat för att frigöra Big från den Hamletska tvinsoten, neml. i kraftscenen i tornruinen och i scenen då han upptäcker att denna familjs egendom, hvilken behandlat honom, förvaltaren, så hårdt, så sårande, likväl är i grunden ingen annans än hans. Dessa båda moment isynnerhet äro ock styckets glanspunkter och det energiska, på samma gång konstnärliga sätt, hvarpå de återgåfvos genom hr Ahlström, har i väsentlig mån bidragit till den framgång stycket åtrönt. Hufvudpersonen i dramat, näst hjelten, är Marguerite, i hvilken förf. velat framställa en i grunden upphöjd personlighet, som, sjelf rik och omgifven af penninglystna varelser, hvilka under vänskapens larv drifva de förhatligaste stämplingar, ingifvits nästan hat till verlden och framför allt en djup misstro till de män, som närma sig henne, af fruktan att de endast vilja åtkomma hennes rikedomar. Fru Raa återgifver denna Marguerite, som först behandlar förvaltaren Maxime med högdragenhet, derefter betraktar honom med intresse och slutligen förälskar sig i honom, hvarvid dock den ringaste anledning åter väcker hennes misstro och drifver henne att begå de för Maxime mest sårande handlingar. För att åskådaren skall känna med denna gestalt, denna i grunden varma natur, måste i hvarje stund hennes kärlek visa sig än öppen, än tillbakahållen, sedan han väl en gång väckts. Kortligen, den inre striden mellan qvinnans varma böjelse och der reffsekterande verldsmenniskans alltid lättväckta