Då han lemnade miss Monks rum, gick han neråt den långa förstugan mot stora trappan. Då han för ett ögonblick stannade vid trappans ledstång, kom en qvinna med näsduken för ögonen från en korridor ut i den nedre ändan af förstugan. Monk väntade för att se på denna qvinna, då hon nalkades. Det var Fifine, lady Chetwynds pratsjuka kammarjungfru. Monk väntade till dess hon hunnit alldeles fram. — Ävad är det åt er? frågade han då. — Ingenting, svarade Fifine, i det hon aftorkade sina tårar; men mr Sanders, förvaltaren, har återkommit srån begrofningen, och han kallade mig nyss till husbållerskan rum och sade, att mylord är vid en sådan sinnesförfattning, att det vore bäst om mylord ej finge se mig. Hvilken sorg! Hvilken förtviflan! Hans herrlighet kan ej se på mig, emedan jag påminner honom om hans aflidna hustru. Ab, monsieur, hon var en engel! Det är de goda som dö tidigt. Men mr Sanders har ädelmodigt. lofvat att betala mig ett års lön, och jag skall flytta i morgon. — Ni reser till Paris? — Nej, monsieur, till London. Min far har en par stejbagarebutik i Soho. Han har vunnit rykte för sina franska pastejer. Jag skall taga en annan plats, så snart jag kan finna någon, men till dess skall jag vistas hos min far i Soho. : Monk släppte ett silfvermynt i hennes hand och gick ner för trapporna. Den nedra förstugan var folktom, och han passerade