höfva stora penningsummor, och du måste anskaffa dem åt mig. Jag säger måste! Du bedrifver allt annat på ett så elugt och fiatligt sätt — såsom då det är fråga om att aflägena en rival, till exempel — att det för dig bör vara en ren småsak att skaffa mig de penningsummor jag tid efter annan torde komma att behötva. Och då du blir lady Chetwynd, måste du anslå tusen pund om året åt mig. Om du någon gång får ett bref från mig med penningreqvisition, gör du bäst i att genast sända hvad som begäres. Men nu måste jag härifrån. Helsa Chetwynd. Börja dina anfall på hans hjerta så fort som möjligt. Trösta honom i hans sorg, om du vill göra dig nödvändig för honom. Men jag behöfver ej gifva dig några råd. En listig qvinna är rikare på utvägar än ett helt dussin män. Farväl. Han vidrörde lätt hennes hand och lemnade rummet. Hon såg förskräckt efter honom. — Huru mycket vet han? hviskade hon för sig sjelf. Det låg ett helt djup af dold betydelse i hans sätt. Men han kan endast misstänka. Han kan ej veta någonting bestämdt. Han är min bror, och våra intressen äro gemensamma, såsom han sade. Men jag skall ej våga att vägra honom penningar, då han begär sådana. Jag är till en viss grad i hans makt. Detta intryck var just det som Gilbert Monk velat väcka. Det låg ej i hans plan, att hans syster eller gamla Regee skulle få upplysning om, att han spionerat på dem och varit ett vittne till deras mörka anläggning.