luntas!4 Vi tro det icke. Han har i sanning tillräckligt blottat sig. Det låter underligt att från detta håll höra varnande erinringar om forna dagars bondeförakt och herrohat. Föga höfves det talet den, som gör allt för att uppväcka bondehat och herreförakt — en omvexling, med hvilken vi tro föga vara vunnet. Om bönderna fordom icke fördrogo att tåligt tjena herrarne, lära desse i våra dagar väl icke heller komma att med jemnmod böja sig under böndernas ok. Och förmenandet att det att tjena är en högre uppgift än att tjenas, torde väl, hur vackert det än låter, lika litet nu som förr vara nog för att tillfredsställa tjenarne. Vi för vår del tveka emellertid icke ett ögonblick att frikänna våra bönder från de samhällsfientliga planer, hvilka egas af dem, som göra sig till deras talemän. Vi tveka icke beller att öppet påstå, det riksdagens landtmannaparti icks kan anses sannt representera svenska allmogen. Denna allmoge anser eig ännu icke mogen att styra land och rike eller länka landets politik; han sätter ännu icke sin högsta uppgift uti att tillskansa sig konungens grundlagsenliga rättigheter och han bar säkerligen ännu icke ett ögonblick fallit på den tanken att för befästandet af sitt välde utropa sig ensamt för Sveriges folk. Men han eger icke heller ännu en så skärpt blick, att han förstår att skilja mellan den uppriktige fosterlandsvännen och den egennyttige partigängaren; han dåras lätt af den senares förespeglingar och kan af honom narras in på vä gar, om hvilkas verkliga beskaffenhet och slutliga mål föga är honom bekant. Blott ett medel finneg, för att rädda honom från desse farlige vänner, desse politiske ÅBauersänger; det är upplysning — en upplysning, som bland annat skall lära honom urskilja, att i de politiska jonglörernas materialbodar sannerligen icke allt, som glimmar, är guld. Eget är emellertid att bemärka, i hvilket logiskt trassel vår samtida genom skefbeten i sin ställning invefvar sig. Folket är för honom landtmannapartiet; embetsmännen anseg fientligt stämda mot samma parti, tillhöra det således icke, tillhöra således icke heller folket. Men äfven städerna hafva förklarat sig emot partiet; äfven de måste således förvisas, inom folket finnes plate icke heller för dem. Samma dom träffar på enahanda grunder hvar och en annan medborgare, som icke delar partiets politiska tänkesätt. — Men hvad blir då qvar af detta svenska folk, som efter statistiska beräkningar lärer uppgå till ötver fyra millioner? Och den utrangerade delen — hvar skall den bli af? Vår samtida skall väl tröstande säga oss, att det finnes väl någon betydelse af ordet folk, under hvilken vi stackare kunna tå komma med. Han har rätt. Det finnes ej blott det folket, som herrskar — det finnes också det, som tjenar, det som kallas för tjenstfolk. Till det slags folket få vi väl räkna oss, och vara glade i medvetandet, att vår uppgift ändå är högre än våra herrars. Och då vår konung redan ditförpassats, kunna vi ju icke heller med fog göra anspråk på någon annan plats. S—d MW.