— Roy, sade Bernice med svag röst, jag känner, att mina krafter aftaga allt mer och mer. Hvad jag har att säga måste sägas hastigt. Jag har varit mycket lycklig: Jag har älskat och älskar dig så högt. Du har kallat mig din skyddsengel, nu skall jag blifva din skyddsengel. Jag passade ej till marquisinna. Jag är hvarken skön eller förnäm, blott en fettig och oerfaren öflicka. Din hustru skulle ha vorit af hög börd. Dina vänner ha aldrig kunnat förlika sig med vårt giftermål. Familjerna i grefskapet ha tadlat dig för din mesalliance. Men döden försonar allt. Nu skola de alla beklaga mig — jag är så ung för att dö! — Oh, min älskade hustru! — Min stackers Boy! sade Bernice ömt. Du skall nog finna det dystert och ensligt, då jag är borta. Jag har varit här blott en kort tid, men du skall sakna min närvaro i dessa stora rum, du skall ej höra min röst i korridorerna, mina steg i trapporna. Allt detta vet jag, Roy. Men du är ung, blott tjugotre år gammal. Det skall komma en tid, då jag för dig ej är annat än ett ljuft minne. Du skall tänka på mig i skymningsstunderna, då du går nero vid etranden, eller då du hör någon ljuf musik, men du skall tänka stt jag är lycklig, och du skall ej önska mig tillbaka. Du skall veta, att din älskling är i godt förvar. SN OA