uppmanat den sistnämnde alt afstå fanan från Årgues Ivry hade svaret blifvit: Ing sorisar att bära min hvita fana, den skall alltid föra till ärans och segerns väg. Man förebrår mig alt ej illllyllest uppskatta våra soldaters tapperhet; man gör detta i samma ögonblick, då jag stråfvar att ansörtro den min dyrbaraste egendom. Den hvita fanan är huset Bourbons och franska ärans gemensamma arfvedel. Jag underskattar inga af Frankrikes lagrar. Gud har varit vittne till min tacksamhet under de goda, mina tårar under de onda dagarne, oaktadt jag var landsflyktig. ! PARIS d. 31 okt. Chambords bref slutar sålunda: Stora ting skola uträttas: Det djupt skakade franska samhället återupprättas, lagens makt energiskt tryggas, inre välstånd återföras, yttre allianser afslutas, framför allt skall kraft och styrka användas i ordningens och rättvisans tjenst. Till allt detta år jag villig, men just derföre vill Jag förblifva den jag är. Förnedrad i dag är jag vanmäktig I morgon. Man talar om vilkor, man begär garantier. Har man då begärt sådana af denne moderne Bayard, åt hvilken man d. 24 maj uppdrog att rädda landet och hvars hedersord som man och soldat hos goda medborgare återväckte förtroende och kom de dåliga alt darra? Jag har visserligen ej som han kämpat för Frankrike på 20 slagfält, men i 43 år hur jag bevarat orubbade dess traditioner och dess frihet och derföre gör jag anspråk på att mötas med förtroende. Min person är intet, min princip allt. När Frankrike fattar detta äro dess prösnlogar slut. Bretfvet slutar med uttalandet af den öfvertygelsen att Frankrike icke kan gå nuder. fIUnlon säger att bresvets hufrudinnehäll är att Chambord förnekar alla möjliga eftergifter, beklagande att någon kunnat anse honom villie