från man till man ljöd: Kungen vill tala! Denne uttalade derpå följande enkla ord: Tack barn, för det I visat mig så stor hängifvenhet och följt mig så långt, nu rider jag hem, gån I nu och så hvar och en till sitt, vi kunna ej följas åt öfver bron, om vi rusade på alla på en gång, skulle den brista. Nu farväl barn, och tack! Med förnyadt och öfverväldigande jubel besvarades dessa ord, den stora menniskoskaran delade på sig och kungen red lugnt öfver bron till slottet. Förmodligen är det just detta stannande och vädjande till folket, som BAT återgifver. Hästens skrapande med frambenet tillkännager hans otålighet öfver att ha blifvit hejdad på väg till hemmet, med högra handen vinkar kung Frederik sitt farväl. Stulpror. En insändare har till Jönköp. Dagbl. öfverlemnat följande ordagranna afskrift af en för icke längesedan till Göta hofrått ingifven borgensförbindelse: I enlighet med hvad Konglig Magistäds och Rikets Höglofliga Göta Hofrätts föreskrift af den 9 Juni innevarande år gifver vid handen och iakttagas bör, för Johannes Larsson i Tressberg Lillegården i mål mellan honom och Bengt Bengtsson uti Gunberga Tomten, för att samma Konglig Hofrätteos utslag af den 2 maj 1873 få inför Konungens Domstol draga, och i djupaste underdånighet ändring söka; så och då sista möjliga vilkoret, som är föreskritvet, gifver en gnista hopp om möjligheten för den oskyldigt ruinerade af Ötvermodet, Gå vi Undertecknade alla för En, och En för alla i full borgen, och ansvar, det Käranden Johannes Larsson från Tressbergs Lillegård, icke afviker från orten den tid han törer mål, med sin Förstörare Svaranden, Bengt Bengtsson i Gunberga Tomten, ej helldre sedan målet slutadt, af den ordsak dels att åren äro framlupna för honom, att göra vallfarter, dels lust och kraft krossad af motgångar, orättvisa och tillåten plundring; dels att fattigdom och elände, som fråntagit honom lifvets nödvändigheter, af kläder att skyla sig med, och bröd, att lifnåra sig med, hindrar all flyckt, ja all tanke derpå, att lemna en ort, der stundom nagra få smulor falla från den sällsynta Barmhärtighetens bord för att släcka den Arme, Johannes Larsson i Tressberg, tärande hunger. Frimodigt teckna vi således våre namn som borgen för Johannes Larsson, och försäkras af — — 0. 8. V. (Namnunderskrifter.)