ARS sT1 DB 6 Iarjehanda. Store mäns afkomlingar. (Ur Dagens Nyheder.) Ett bevis på att ordspråket däpplet faller ej långt från trädet lika litet som alla andra ordspråk alltid slår in, kan man redan finna deri, att store mäns söner endast högst sällan likna sina fäder. Hvilken stor målare, skald eller musiker har lemnat efter sig en son, som i snille kunnat jemföras med sin facer, ännu mindre kunnat intaga en plats vid hans sida i ouödlighetens tempel? Vi kunna söka och söka, men vi skola ändå icke råka på något namn, som kullkastar vårt påstående. Så vet man ingenting utmärkt att berätta om sönerna till Shakespeare, Corneille, Goethe, Mozart, Gluck, Raphael, Rubens o. 8. v. Ja, ej sällan blir sonen raka motsatsen till fadern. Vi vilja här endast framdraga två exempel på söner till skalder: Schillers son, som var öfverjägmästare i Wurtemberg, var tillika en hjertegod, vänlig man, men i andligt hänseende bråddes han alldeles icke på sin fader och var, det tillstod han sjelf, alltför begifven på upptäcktsresor i bottnen på ölstånkan eller vinbuteljen. En af hans bekanta berättar följande historia, hvari han inför den muntre gamle sjelf talande. Min son, sade öfverjägmästaren v. Schiller, rär alltför stor och stark, har alltför mycket af odågan i sig för att han skulle kunna ega eller uppnå så mycket som en tum at sin farfaders snille. Men ett litet drag af pojken min måste jag dock berätta er. Då han ännu var en pys, satte jag honom i pension hos en skolmästare, som skulle sörja för hans uppfostran och undervisning. Denne hade vid hvarje semesters början en offentlig examen med sina elever, dit han naturligtvis först och främst inbjöd deras föräldrar. Du måste väl också en dag gå dit, tänkte jag och just som jag trädde in i skolrummet, förhördes min gosse i latin. Då läraren fick sigte på mig skulle han naturligtvis låta min Fritz visa sig på styfva linan. Han frågade honom en, två, tre gånger och pojken svarade perfekt och man kunde tydligen se på magistern att det gladde honom. Men så frågade han igen: Silva? (skog), hvad betyder det?, och nu såg gossen förlägen ned framför sig utan att svara. Nä, silva?, upprepar läraren, silva?, Schiller! Du vet det nog, det är jag säker på. Åh ja, nog vet du, far din går ofta dit och ... Men nu for gossen upp som en raket, det hjelpte honom på rätta spåret och med ett par ögon som gnistrade af fröjd, utbrast han rask: och tydligt: ÅJa, ja, nu vet jag! Värdshus, värdshus! Silva botyder värdshus! Läraren, det dumhufvudet och alla de andra, som voro närvarande skulle naturligtvis försöka hålla sig för skratt och jag sjelf som höll på att spricka deraf rusade ut så fort jag kunde och naturligtvis direkte till den bytingens silva. Den historien glömmer jag icke, så länge jag lefver!F. Lloyd, medlem af teatern i Glasgow, berättar i en derstädes utkommande tidning, att han för några år sedan på en bjudning hos sir Henry Jardine råkade tillsammans med majoren sir Walter Scott och dennes broder Charles, båda söner till den store romanförfattaren och båda nu döda. Då jag, berättar hr Lloyd, befann mig ansigte mot ansigte med en berömd mans son, begagnade jag mig naturligtvis af tillfället för att säga majoren, huru stort nöje jag haft af att läsa hans faders arbeten. Det enda svar, han gaf mig, bestod deri, att han pustade ut ett väldigt rökmoln från sin cigarr, framstötte ett ett långdraget VFes och tog sig en klunk claret. Men ordet Yes uttalades på ett sätt, som tycktes skola uttrycka: Mycket möjligt, men det känner jag, min själ, inte till! Jag anmärkte derpå i en trågande ton: Jag förmodar, sir Walter, att det knappast finnes en rad i er faders skrifter, som ni icke läst, innan den blef bekant för allmänheten . .. — Jag., svarade han något hurtigare än vanligt, kjag, min käre, har aldrig läst en enda rad af hvad min far har skrifvit! — Följande dag frågade jag hans skolkamrat, Henry Jardine, om detta sir Walters yttrande skulle fattas efter bokstafven. Han svarade: 4Ja, till punkt och pricka. Han har aldrig beqvämt sig till att läsa en rad, när han icke varit nödd och tvungen. Victorien Sardou skrifver för närvarande texten till en melodram, som kallas Mozarts ungdom. Musiken dertill är af en hittills okänd tonsättare, vid namn Charles Rens. En solkelig kung, UÄUn dansk tidning förtäljer följande vackra tilldragelse ur Frederik VII:s lif, hvilken säges ha legat till grund för Bissens framställning af sagde monark i den nyligen på Kristiansborgs slottsplats aftäckta ryttarestatyn: Det var i de första dagarne efter de s.k. marshändelserna år 1848. Kungen hade varit ute till häst för att inspektera och taga afsked af några truppafdelningar som lemnade staden för att stöta till hären. På hela hemvägen var han omgifven af en jublande folkskara af alla klasser; på Kongens Nytorv skockade sig mängden så tätt omkring kungen, att bans häst måste stanna. Under det kungen höll stilla och talade några ord till den omgifvande mängden, stödde sig en karl mot hästens länd. En matros sade: Hor på du! Hur kan du våga att på det der viset stödja dig på kungen? hvarpå kungen vände sig till den talande, sägande: Hvarför icke? Låt honom stödja sig på mig, jag kan nog behöfva att stödja mig på honom igen Vid dessa ord utbröt ett förnyadt och förstärkt jubel, som upprepades i fjerran, dit kungens svar ögonblickligen fördes på tusendes läppar. Nu kom massan i rörelse och kungen red framåt kanalen mot Holmens bro tätt följd och omgifven af den hela mängden. Dåshan hade kommit nära bron, sökte kungen att vinna försprång öfver denna, ämen då detta misslyckades, stannade han plötsligt, i det vände om sin häst och vinkade med handen, i han med hög röst utropade, Stanna! Kungen vill tala! Likaså bullrande och jublande, som det förut hade varit, lika tyst blef det nn genast och