UNITS T GLAVD 1U IVA ÅuU tacCnd 10tS UCU SIH KOHSLIOIL.farne skomakares skull. Efter grekerna kommer kap. V om fotbeklädnaden hos Romarne. Jasons sko, Posidonii crepd-, kejsar Augusti calceus, m. fl. celebra plagg passera revy och analyseras på ett vetenskapligt sätt. Upplysningsvis meddelas, att 6(ken truntimmerssko hette calceolus, hvilket ord betydde: en liten nätt sko. Beundransvärda romarespräk, som så väl tolkade imporatorernas maktbud och dock gick så långt i älskgt galanteri, att qvinnans mest förförande attribut erhöll sin egen konstterm! Det var väl en sådan liten, nätt sko, som enligt hr H:eggs utsago Vitellius stal från kejsar Claudius lättsinniga gemål Messalina och hänryckt gömde mellan sin öfverrock och lifkjortel, för att sedan esomoftast med förtjusning framtaga den, kyssa den offentligt och åter gömma den vid sitt hjerta-Bra mycket hellre skulle vi hafva betraktat en afbildning af denna tjusande tingest, än af den sko, som påfven Sylvester fick mottaga af kejsar Constantin den stores. Äfven i Rom måste skomakareprofessionen snarare hafva varit erkänd som artistiskt yrke än som blott handiverk. Må man med hrr skomakares lysande lott jemföra garfvarues förnedrande ställning, hvilka Licke tillatos att utöfva sitt arbete inom staden-. Det hade ändå gått an, om detta förbud orsakades på grund af den oangenäma lukt, som är oskiljaktig från detta yrke vid vissa moment under lädrets beredning. Men nej, det var långt värre än så. Förbudet tillkom egentligen derföre, att de personer, som handtera doua djurs kroppar och deras hudar, deraf taga intryck och erhålla ett i fysiskt afseende frånstötande sätt. Huru olik den 5tränstötande garfvaren är icke skomakaren, som under utötvandet af en fri konst så lätt tillegnar sig nobla och i fysiskt afseende alskvärda manår? Om utrymmet medgäfve, skulle vi meddela våra läsare fört:s intressanta beskrifning af Attilas stöfvel och Carl den stores fotbeklädnad-. Men vi nödgas råda de vetgirige att under hr Heggs ledning studera klosterböckerna, der man bland annat antecknade huru sig med tidens fotbeklädnad förhöll. På köpet kan han då få veta litet om Abul Casems ryktbara tofflor och derat hemta en nyttig lärdom, för hvilken fara man blottställer sig, om man icke nog ofta skaffar sig nya tofflor. I kapitlet om Åfotbeklådnaden under den kristna medeltiden afritas och skildras snabelskon, oxmuleskon och den sönderhackade skon, hvilken senare förunderligt nog endast nyttjades vid kyrkogång och högtidliga tillfällen. Straxt derpå utropar förf. erinrande sig en dyr, men försummad pligt: ÅIIitintills hafva vi icke i vår skildring öfver framfarna tiders skodon nämnt något om, huru fruntimmerna voro klädda på tötterna. Men han ursäktar sig dermed, att i den klassiska forntiden var formen gemensam för både qvinnor och män. Han uttalar tillika en erfarenhetssats, som senare tider tyvärr hafva alltför mycket besannat: Då emellertid tiden infaller tör ett särskildt mode på fruntimmersskor, blifver det så mycket imposantare. Fotklädnaden under de senare ärhundradena utmärker sig särdeles genom uppfinningen af galoscher, hvilken ansågs och ännu anses som en välgerning åt menskligheten. Paris har äran af denna sekulara bragd, men anledningen är kanske ej fullt så ärofull för verldsstaden. Paris var nämligen särskildt utpekadt och bekant för sin ovanliga smuts å gatorna. Det är ett märkligt faktum i kulturhistorien, att der sedan 14:de århundradet den egendomliga friheten var tillåten, att hvar och en under alla tider på dagen kunde genom fönstren utkasta hvad för slag som helst på gatan, endast med det vilkor att han förut tre gånger ljudligt ropade: gare deau! d. v. 8. pass upp, det kommer vatten! Såsom man finner, gör Paris äfven i detta hänseende skäl för namnet af de moderna frihetsidgernas födelsehem. Bottmoller var ett vackert stöfvelmod under 18:de århundradet och brukades mycket i Sverige. Det begagnades företrädesvis af embetsmän både i kyrkans och statens tjenst. Och hvad mera är: -Den store, högsinte och manhaftige konungen Carl XIV Johan klädde sig merendels i sådana stöflar, hvilket å den, honom till ära och tacksamt minne, resta staty å slussplanen i Stockholm närmare kan ses. Deremot finnes ingen modell att påvisa å Moliere-skornas fason annat än närmelsevis, om man t. ex. får se en riksdagsman från Dalarne, eller någon annan af hans landsmän, klädd i sin ärbara nationaldrägt. En ny anledning att fästa vår uppmärksamhet vid de hedervärda medlemmarne af vårt ärorika landtmannaparti! Den sista teckningen föreställer Carl XII:s stöfvel, ehuru den hvad formen angår icke eger något för skönhetssinnet anslående. Förf. tillägger: Liksom vi i det föregående trott det vara tillräckligt att endast afteckna det ena skodonet i stället för hela paret, så anse vi det här vara så mycket mindre skäl att afvika från detta förfaringssätt, som den store konungen sjelf ansåg endast den ena stöfveln vara tillräcklig såsom representant af sig, då han under vistelsen i Turkiet en gång hemsände en sådan till det kongl. rådet i Stockholm. Skomakarehandtverket betraktadt såsom yrke och dess utöfning i Sverige, lyder öfverskriften på det nionde kapitlet. Förf. kämpar för detta yrkes rang af skön konst. Genom uttömmande skriftliga debatter har man omsider kommit till det resultat, att någon särskild artist tör något särskildt menskligt arbete ej må tänkas. Såsom en hurtig arbetare vet förf., att det icke är alldeles nödvändigt att skrifva poesi, måla väl eller forma en bild af sten eller lera för att vara artist. Det är ju en oförneklig sanning, att de svårigheter skomakaren har att öfvervinna vid fötternas beklädnad såväl med afseende på sundhet som prydlighet och hållbarhet äro mångfaldiga, och den som deruti lyckas är en artist i detta ords hela bemärkelse, Till tjenst för den, som önskar auktoriteters intyg derför, anföres dels Numa Pompilius, dels prof. Dietrichson. Vi hafva sett, att förf. icke är vän af de moderna sofismerna om näringsfriheten. Vetenskapen är konservativ, heter det. Hr Hsaegg utgör intet undantag från regeln. Enligt hvad af våra forna yrkesbröders för sig upprättade stadgar synes framgå, så utgjorde hufvuddraget i deras karakter: redbarhet, trohet vid utöfvandet af yrket, aktning för öfverheten, vördnad för Gud samt kärlek till sanning och rätt. Sälla dagar, då i följd af dessa idealiska skomakardygder ett ömsesidigt godt förtroende, sådant, hvarom man i våra dagar har svårt att göra sig en föreställning, uppstod emellan varans tillverkare och dess förbrukare. Det rätta förhållandet emellan konstnären och hans publik visade sig deri, att för arbetarne utgjorde icke veckolönens större eller mindre belopp enda föremålet för deras sträfvan, utan lifvades de i allmänhet af den konstnärliga bögsintheten att endast göra framsteg och vinna förkofran i yrket samt lemna ett godt och oklanderligt arbete. Huru annorlunda nn mot förr! Kunderna vilja ha billiga skodon, gesällerna göra strike, och mästaren sitter der på sin trefot med hufvudet fullt af djerfva och sköna idter, som han icke får förverkliga för tidens ondskas skull. Då återstår honom intet annat än att sända sina tankar tillbaka till konstens blomstringstid och i andanom beskåda de förgångne mästarnes ådla gestalter och uppbyggliga lefverne. Den store Olof Högström, som vunnit nåd inför en för skönhet och antikens smak begärlig, ännu lefvande akademisk lärare i Upsala, den oförgätlige ÅUlrik Söderströmoch hans värdige medtäflare Paul, Braun, Gustaf