2225 öäönk—ä—p—ft a?p en hela hans tankegång bär till den grad iginalitetens prägel, att hvarje älskare af det centriska i alla dess former måste känna liflig förnöjelse vid studiet af Skomakeets historia. Titelbladet angifver, att förf. är skomaaromästare i Upsala. Och hvar annorstädes unde. väl en sådan afhandling hafva tillkomit, om ej i den gamla akademiska staden, er luften så att säga är impregnerad med itt kringsväfvande lärdomsatomer? Syftninen är rent votenskaplig, såsom det höfves en okman. Förf. hyllar i öfverensstämmelse med år tids kritiska lynne den historiska och anatiska rigtningen, och vid jemförelsen märker an mycket snart, att Erik Böghs berömda Syv Foreltesinger over Töfler härröra från n dilettant, som aldrig hatt pryl och beckömstråd i sin hand. Det första kapitlet handlar om Åfotbeklädnadens ch skomakeriets ursprung. Oaktadt förf. ej anser ig kunna på pricken Åuppgifva tiden för skomakarerkets första tillkomst, håller han det likväl för tt af de första i verlden, och detta på abstrakta ch filosofiska grunder. För att vid gåendet skydda ötterna mot hvarjehanda föremål, som kunde göra em illa, måste menniskorna påfinna ett medel att lada dem, törhända innan andra kläder anskaffats ör den öfriga delen af kroppen, helst som de första olken icke i början hade idå om hvad vi kalla blygamhet, utan i sin vilda tillstånd gingo nakna samt nder de varma luftstrecken lemnade sin kropp fri t den ljumma och af vällukt mättade luften. I essa ord framskymtar tydligen förf:s djerfva ratioalism, i det han synes förkasta skriftens berättelse m de antediluvianska fikonalöfven såsom de första lädesplaggen. Till a fengäld egnar han hela det andra kapitlet åt fotbeklädnaden hos hebreerna. Säsom ett bevis på et semitiska skomakeriets höga fulländning åberopar an, att under de 40 år som hebreerna vandrade geom öknen, deras skor icke blefvo utslitna. Hur månen i dessa dyra tider må ej önska sig tillbaka till den sraelitiska fornåldern, då han vid granskningen af sitt rliga utgiftskonto förskräckes öfver de summor, som ppslukas af hans fotbekladnad. Många ställen i det amla testamentet anföras ordagrannt, för att ådagaägga skodonens betydelse i det förlofvade landet. et omtalas, huru Judiths sköna skor förblindade eneral Holofernes (den der tyvärr icke står ensam i sin olycka), och huruledes en bedröfvad enka, som j kunde förmå sin svåger att taga henne till äkta, gde rätt att inför de äldste draga honom en sko f hans fötter och spotta uppå honom ?. Djupsinnigt illägger förf.: Om behofvet af en dylik lag läte sig örnimma i våra dagar, i hvilken förlägenhet skulle cke då mången blifva försatt? Den omsorgen här i erlden, att söka sig en hustru efter sitt fria val, bör anses stor nog; skulle denna frihet af slägtingarnes rätt att bestämma giftermålet efter sin vilja och smak kunna inskränkas, så vore de stackars männen mycket att beklaga. Vidare erinras om skons autorit vid affårsuppgörelser, hvarvid förf. inner sig föranlåten att atvika från sitt sedvanliga allvar och spefullt utbrista: ÅHuru skulle väl en notarius publicus eller annan dylik person i våra dagar blifva till mods, om personer af judiska trosbekännelsen infunno sig hos honom — — — och toge sig friheten försäkra, att hans tjenst åt dem icke hade varit någon annan, än att en sko uträttat detsamma i forna dagar, och att ban endast fungerat i en sådans ställe! I motsats till detta judafolkets förakt för jurister, framhålles, att skomakareprofessionen var hos detta folk hållen i högt värde och anseende. Ja, sandalmakaren Rabbin Johannanans namn uttalas ännu i dag och dagligen uti judarnes ritual (eller kyrkohandbok) och anses förtjent af att nämnas uti deras bön till Gud. Hvilken fingervisning för oss kristne! Sedan öfvergär förf. till fotbeklädnaden hos egyptierna och tolkar på ett upplysande sätt bifogade teckningar, hemtade ur Grand Atlas Iconograhique des monuments de lEgypte et de la Nubie. I förbigående kastas en medlidsam blick på de egyptiske handtverkarne, hvilka framställas klädda endast uti en snäf kjortel, som räcker från midjan nära ned till knäet, liknande det plagg som i våra dagar begagnas vid badning. Icke underligt då, att äfven en stor del egyptier flydde med Moses till öknen. Det är åtminstone en tröst, att de enligt hr Hzgga framställning hade skor på fötterna, trots den lätta kostymen för öfrigt. Beklagligen ofverhoppar förf. fotbeklädnaden hos de gamla kineser och japaneser, indier, meder, perser, parther, scyther, armenier, assyrier, syrier, phoenicier, carier, lydier och phrygier. Vi gå således miste om en hel serie af lärorika betraktelser. Hr Hzgg har Lendast velat anteckna, att phoenicierna i förening med konung Salomon inrättade de första gesällskapen, en institution med ej mindre omfattning än i senare tider; ehuru den i vårt land, af en vis lagstiftning, på senare tider blifvit ansedd som obehöflig och genom moderna sofismer undanröjd, till huru stor fromma för yrkesskicklighetens bestånd och vidare utveckling, lemna vi osagdt. Gesällskapen äro således ungefär af samma upprinnelse som frimureriet. Blott fåkunnigheten har varit i stånd att förgripa sig på en så sant biblisk institution. Om de nyss uppräknade folken ej hafva lemnat några spår efter sig i fotbeklädnadens historia, så har hr Heegg i stället lyckats upptäcka, att dett af de märkvärdigaste folk på jorden voro grekerna. Intet annat folk, hvarken före eller efter dem, har varlt af en så alltigenom poetisk natur och begåfning. Forf. blir sjelf poetisk vil skildringen af den grekiska klassicitetens första oueu: menskligheten lemnade först med dem den stränga skolkammaren och trädde ut i den blomstrande ungdomstidens frihet. Här utvecklades menniskan likt en härligt framspirande vårblomma, hvars doft utgjordes af allt ädelt och skönt; subjekt och objekt voro, liksom ande och natur, hos grekerna oåtskilda och i en innerlig förening. Hvsd under då, att hos detta verkligen estetiska folk skomakeriet tillerkändes egenskapen at konst på samma sätt som de öfriga konsterna, t. ex. vältaligheten, skaldekonsten, musiken, mälare-, bildhuggareoch byggnadskonsten m. fl.?? Dock funnos äfven hos dem kättare. Den ryktbare philosophen Pytbagoras gick ända derhan i färitsko och vantro att Fyrka derpå, att alla skulle gå barfota. För att afskrämma oss nordbor från att antaga denna ohelsosamma irrlära, aktar förf. nödigt att inskärpa: Det är naturligt att, när sådana bestämmelser och yrkanden gjordes af lagstiftare och philosopher, afsågs dermed endast det grekiska folket, som lefde under ett sydländskt och mildt solstreck. De i norr boende barbarerna deremot brydde de sig föga om.Väl att dessa barbarer fortfarande hafva följt sin sunda folkinstinkt. Annars hade väl de fotbeklädande gesällskapen mycket förr gått sin undergång till mötes. Sedan de grekiska skoplaggen blifvit tydliggjorda i bild och ord, sedan deras kuriösa namn blifvit anförda till vår lärdom och uppbyggelse, bjuder förf. Agam Åasert nå att nar anekdoter Först kommer ! E