annan sida, och det var tillochmed hans pligt. eftersom han befann sig midt emot fienden. B.: Visserligen; men när det är fråga om dylika meddelanden, tager man dem der man kan få em. Pres.: Måste. ni icke antaga, att prinsen först skulle berätta för sin regering eder fråga, innan han besvarade henne? B.: Det tänkte jag ej på; jag vände mig på lojalt sätt till prinsen. Pres.: Hade ni från d. 18 till d. 23 sept. inga andra förbindelser med prinsen? Inga; jag begärde blott en gång ett pass för en enka, som befann sig utan hjelpkällor i Metz. Denna enkla brefvexling med den tyska öfverbefälhafvaren blef inledniogen till den intrig, genom hvilken Bismarck lockade E ingalunda genialiske marskalken att blifva diplomat, inbillad att de ledande tyska männen icke ogerna såge kejsardömets återställande medelst Bazaines armåe. Det var väl också denna tanke, detta hopp hos Bazaine att kunna rädda sitt land från den anarki, hvari det, enligt de tyska meddelandena till honom, slungats, som låg till grund för följande hans uttalande inför rätten, hvilket äfven betecknar den uppfattning han hade af sin undantagsställning: Min ställning var egendomlig. Jag var i viss mening min egen regering. En militärchesa pligter äro stränga, då den lagliga regeringen består, men jag går på intet vilkor in på, att detta är fallet i närvaro af en upprorsregering. Det fanns då ingen regering; det fanns ingenting. Detta yttrande af marskalken väckte stor sensation hos både rätten och åhörarne, och den ökades ytterligare genom hertigen-presidentens utrop: Hvad, fanns då icke Frankrike: Bazaine förklarade vidare på tillfrågan, att han d. 29 sept. redan föreslagit tyskarne att kapitulera, men dermed endast afsett en vapenhvila, för att bringa en regelbunden regering till stånd, hvilket naturligtvis endast kan tolkas som återupprättandet af kejsardömet. Det är vid det här laget, som Rågnier uppträder för att spela sin märkliga af Bismarck ingifna roll, genom hvilken Bazaine blef formligen duperad. Furst Bismarck hade neml. underrättat marskalken om, att den tyska regeringen ville underhandla med honom, i afsigt att sålunda förlama den armå, öfver hvilken han förde befälet. Genom att draga ut på vnderhandlingarne, utan att bringa dem till slut, kunde Bismarck nemligen utan svärdelag afvakta den dag, då hungern skulle till honom ötverlemna fästningen på nåd och onåd, såsom det mycket riktigt heter i anklagelseskriften. Genom att välja en sådan agent som Rågnier för att få veta, när den ödesdigra kapituleringen skulle ske, visade furst Bismarck ånyo sin menniskokännedom och skarpsynthet. Inför en mera officiel, en mera allvarlig agent skulle marskalken varit på sin vakt; men Rågnier ansåg han för en nolla och sade derför i hans närvaro mera, än han borde. Furst Bismarck visste, att han icke kunde bli löjlig genom att underhandla medelst en sådan man som Rgnier. Han visste, skrifver Times, att då stycket var utspeladt, voro rollerna också fördelade; han skulle ha skrattarne på sin eida, på marskalkens skulle komma — en krigsrätt. Marskalken var i detta hänseende mera kortsynt. än kejsarinnan Eugönie, som Bismarck också sökte att indraga i sitt diplomatiska intrignät. Anklagelseskriften mot Bazaine måste också, tastän dess förf., general Rivigre, ingalunda är en kejsardömets vän, erkänna hennes lojala och patriotiska hållning. Hon tillbakavisade envist hvarje anbud om en öfverenskommelse, som skulle gå ut på den napoleonska dynastiens insättande med våld, och det var tillochmed hon, som förmådde general Bourbaki att ingå i den revolutionära, 8. k. nationala försvarsregeringens tjenst. Förräderiets skändliga brännmärke är föravunnet från Bazaines panna, men han är derför likväl icke oskyldig; ty i ett så storartadt gorgespol och i en sådan framstående karaktersroll får dennas innehafvare icke vara, för att begagna ett franskt uttryck, imbecile — men det var marskalk Bazaine i detta fall, då han lät sig öfverlistas af den fiffige Bismarck. (Forts.)