Intresset af den stora dramen vid Metz, ! ler Frankrikes lycka gick i qvaf, bar i alla mänhetens ögon vuxit, sedan sjelfva hufvull porsonen inträdde på scenen. Underheladen 4 örra veckan var intresset för den påbörjade processen ännu icke rätt lifligt, men i måndags örjade sjelfva förhöret med den förre generalHefälhafvaren för Rhenarmån, och nu följer man sareteelserna under processen med den yttersta spänning. 6.-—P:s läsare känna redan hufvudi nnehållet af den bittra anklagelseakten och ! jag behöfver icke återkomma dertill, likaså litet som det skulle vara mig möjligt att i ett kort tidningsbref ens i största förknappning I referera sjelfva förhöret. Jag skall i stället nskränka mig till att söka framställa, huru sjelfva skådeplatsen och de handlande personerna företedde sig. Som bekant, är det i Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes sommarpalats, Trianon, som processen pågår, och till doms-sal har blifvit inredd den stora mellan-vestibulen, som ursprungligen var öppen åt trädgården, uppbars på den sidan af en dubbel kolonnad pelare af rosenröd marmor, motsvarande en rad pilastrar af aamma marmor, hvilka stödja sig mot fondmuren. Sedermera ha öppningarne mellan pelarne varit uppfyllda genom glasrutor, men dessa äro nu åter borttagna och man har utanför kolonnaden uppfört provisoriska tråbyggnader, hvarigenom utrymmet ökats med en tredjedel, men hvarigenom också rummet i dess helhet får en temligen oregelbunden och besynnerlig prägel. Vid öfra ändan af salen sitter rätten omkring ett halfeirkelformigt bord, betäckt med ett grönt täcke. Marskalk Bazaine har icke den äran att blifva dömd af sina jemlikar; han har till domare sina underordnade, de flesta yngre än han i tjensten och mindre berömda än han i krigets konst. Det är tappra och skickliga generaler som ha kommenderat i egenskap af befälhafvarel för artilleriet eller geni-trupperna eller ock en särskild armkär inför fienden, raen aldrig haft hvarken den högsta ledningen af de militära operationerna eller vunnit en batalj på egen hand. De sitta uppmärksamt lyssnande med en orörlighet, som icke förråder någon känsla. Vi åhörare skulle vilja redan kanna lära känna deras tankar, men man betraktar förgäfves det ena efter det andra af dessa krigareansigten, som äro vana vid krutröken och kanonelden och intrycken derunder — hvarken i den tjocke general Guiods jovialiska och smått ironiska drag eller i general Princeteaus barska min märkes den ringaste förändring. General Chabaud-Latours gamla skrynkliga ansigte ger heller icke någon ledning åt åskådarne lika litet som den tappre general Lamotte-Rougess chevalereska figur. Man måste vänta till dess domen faller för att få veta hvad de tänka om Bazaine. Mot alla dessa orörliga ansigten gör ge neralens, hertigen af Aumale, rörligare fysionomi ett visst afbrott. I sin fina profil med litet af örn-typen i sig och hvars uttryck upphöjes af de på franskt sätt klippta mustacherna, i den en smula framåtlutande ställningen och ända till de korta fraserna uttalade med en malmfull röst, har Ludvig Filips son mycket som erinrar om Napoleon III. Hans manr äro hälften krigarens, hälften gentlemannens. Uttrycket i hans ansigte innebär en påtaglig aktning och till och med en viss sympati för den anklagade. Han talar ensam, och hans bisittare i rätten lyssna endast till frågorna och svaren, med armarne än korslagda öfver brö stet, än stödda emot bordet. De tyckas allesammans kunna sitt fälttåg vid Metz utantill, ty man ser dem aldrig rådfråga hvarken några anteckningar eller de kartor, som officerare af generalstaben vid sessionernas början utbredt på två små bord bakom rättens stora bord och hvilka, allteftersom de behöfvas, framläggas för domarens ögon. Alla rättens medlemmar sitta i stor generalsuniform. I detsamma som rätten inträder skyldras gevär af en piket af gensdarmer, som äro posterade framför estraden. Alla de närvarande resa sig från sina plafser och aftaga hattarne. Marskalken införes utan någon militärisk honnör, företrädd at kommendanten för gensdarmeriet och efterföljd af sina försvarare. Det torde vara äfven utom Frankrike ganska få af dem, hvilka intressera sig för samtidens händelser, som icke sett ett porträtt af Bazaine. Han liknar fullkomligt den vanliga bilden, som fotografierna framställa. Väx ten är medelstor, starkt bygd och rak, axlarne äro breda och starka. Hans hufvud är rundt och temligen litet, håret är alldeles kortklippt, mustascherna tjocka och nedhängande och deras svarta färg gör ett starkt afbrott mot det hvita håret. Hakan prydes af ett litet kort pipskägg. Marskalkens fysionom påminner väl icke fullständigt om den allbe kanta militärtypen, men den är i hög grad ut trycksfull. Hans små svarta ögon, spelande och intelligenta och liggande under fint oct