utgängspunkt. Den juridiska tyngdpunkten låg enligt denna hos riksrätten, den moraliska hos det konstitutionella konungadömet, och den innebar, att man skulle arbeta under densamma, icke så, att man skulle få förhand förkasta regeringens förslag utan efter ri förhandling öfverenskomma om dem. Man talade om omöjligheten att uträtta något med den nuvar. ministeren; mycket hade dock, särskildt på finansområdet, blifvit uträttadt (konkurslagen, myntreformen). Det vore icke så lätt att finna genier och ännu svårare att finna ministrar, som kunde krossa allt motstånd. Om lagförslagen ej genast ledde till lagar, hade man dock nytta af debatterna. En del vigtiga lagförslag, som folketinget skjutit åt sidan, vore under arbete. I fråga om lagskipningens organisation var ett förslag just i dessa dagar färdigt till andra behandlingen. Alla tider vore dock icke lika passande för stora reformfrägor. Tidsandan vore nu mera konservativ. Folketingets majoritet borde taga in några ret i seglet. Om den förstärkt komme tillbaka, måtte den se till, att den icke qväfde helt och hållet den grodd till en parlamentarisk styrelseform, som möjligen funnes i grundlagen. Hr Hindenburg trodde icke, att en ministöre tillsatt genom den n. v. majoriteten skulle knnna tillfredsställa:de fordringar, som på densamma ställdes. Hr N. Jensen utredde, att man icke behöfde frukta socialismen, och förklarade, att venstern hade hela folket bakom sig. Hr Scavenius beklagade misstroendeadresserna såsom nedsättande konungadömets betydelse, men hoppades i motsats mot hr Jensen, att venstern icke skulle segra vid de nya valen. Hr Berntsen talade mot den nya skollagen och ville häfda den allmänna valrättens betydelse. Hr Holstein Ledreborg var icke enig måed ministrarna i en del saker, men klandrade det system, som ville göra folketinget enväldigt. Hr Tauber talad mot hr Holstein och mot finansministern och framhöll, att en del af regeringens lagförslag rönt motstånd af en vida större majoritet än den närvarande, och attregeringen hade alldeles gått upp i landstinget. Ninisteren borde rakt på saken begärt sitt afsked. Hrr Rimestad, P. E. Olsen, Tange, V. Holm, Schörring, Berg m. fl. uppehöllo ännu diskussionen någon tid, men utan att egentligen framkomma med något nytt. Hr Schörring betonade bland annat, att det var den handling, hvilken majoriteten nu stod i begrepp att utföra och hvarigenom den ville framtvinga sin doktrin, att det var denna handling, som skulle göra motståndarne eniga, huru oeniga de annas också kunde vara. DA CccewpSGOO--—