Från Utlandet. Fastän vi redan meddelat större telegrafiska utdrag ur de skrifvelser, som nyligen vexlats mellan påfven och kejsar Wilhelm af Tyskland, vilja vi likväl här återgifva dem i deras helhet, såsom särdeles märkliga bidrag till vår tids historia, hvilka dertill äro i och för sig af ett stort intresse. Påfvens bref lyder sålunda: Vaticanen d. 7 aug. 1573. Eders Majestät! Alla de åtgärder, hvilka sedan någon tid tillbaka vidtagits af E. Mt:s regering, syfta mer och mer på katolicismens tillintetgörelse. När jag går till råds med mig sjelf om, hvilka orsaker som kunna ha föranledt dessa stränga åtgärder, så erkänner jag mig ej vara i stånd att utfinna några skäl. Å andra sidan meddelar man mig, att E. M:t icke gillar Eder regerings handlingssätt och icke godkänner strängheten i åtgärderna mot den katolska religionen. Men om det är sant, att E. M:t icke gillar dem — och de skrifvelser, som Ni, allerhögstdensamme, förut tillstält mig, torde tillräckligt ådagalägga, att Ni ej kan lemna Edert bifall till hvad som nu försiggär —, om, säger jag, E. M:t icke gillar, att Eder regering fortsätter på den inslagna banan, att allt mera utsträcka det hårda tillvägagåendet mot Jesu Kristi religion, och derigenom skadar denna så mycket, skall icke E. M:t då komma till den öfvertygelsen, att dessa åtgärder icke ha någon annan verkan, än den att undergräfva E. M:ts tron? Jag talar med frimodighet, ty sanningen är min sköld, och jag talar för att uppfylla en at mina pligter, hvilken består i att säga sanningen åt alla, äfven ät dem som icke äro katoliker, ty en hvar, som emottagit dopet, tillhör i ett eller annat afseende, på ett eller annat sätt, som det här icke är rätta platsen att närmare utveckla, tillhör, säger jag, påfven. Det kan ej hafva undgått E. Ilelighets iakttagelse, att liknande företeelser för närvarande visa sig i de flesta europeiska och några transatlantiska stater. Det åligger ej mig att undersöka de orsaker, genom hvilka prester och troende i en af de kristna bekännelserna kunna förmås att bispringa fienderna till en statsordning i att bekämpa denna senare. Men väl åligger det mig att i de stater, hvilkas regering blifvit mig af Gud anförtrodd, skydda det inre lugnet och upprätthålla lagarnes anseende. Jag vet med mig sjelf, att jag i afseende på uppfyllandet af denna min konunasliga pligt är skyldig Gud räkenskap, och jag skall, så länge Gud förlänar mig makt dertill, bevara lag och ordning i mina stater mot hvarje angrepp. Jag är säsom kristen monark förpligtigad dertill äfven då jag till min smärta måste utföra detta mitt konungsliga åliggande mot en kyrkans tjenare, om hvilken jag antager, att hon ej mindre än den evangeliska kyrkan erkänner lydnadens bud mot den verldsliga ötverheten, såsom en utstrålning af den för oss uppenbarade gudomliga viljan. Till min ledsnad förneka många af de under E. Helighet lydande andlige i Preussen den kristna läran i denna riktning och nödsaka min regering att, stödd på det stora flertalet af mina trogna katolska och evangeliska undersåter, genom verldsliga medel tvinga dem till hällandet af landets lagar. Jag öfverlemnar