Jb Helt åKert deruppe skulle finna folkmåssan och folklifvet. Efter en längre enslig vandring på sflodbanken stötte jag på några dussin menniskor som ihärdigt tycktes betrakta någonting i riktning åt vattenbrynet. Jag armbågade mig fram och såg en kantrad segelbåt, som några hjelpsamma ryska matroser (från ett fartyg i hamnen) böllo på att länsa med sina hvita mössor och draga i land. Detta tycktes utgöra det egentliga nöjet för dagen ty de menniskor som här i stillhet voro samlade kring den kantrade båten voro Jika många till antalet, som alla de tillsammans hvilka jag sett i och omkring the grand stand (för att begagna det engelska namnet för åskådareläktaren). En af åskådarne, som jag tillfrågade, när det egentliga nöjet tog sin början, svarade mig godmodigt, att man tack vare den här lilla kantringen nu befann sig på höjdpunkten. Utan denna extra förnöjelse hade regattan ej varit fullt så liflig. Och derpå fortsatta han ifrigt att betrakta båten och matroserna. Upplyst om, att längre uppåt elfven ej fanns en enda menniska, återvände jag skrattande för mig sjelf åt denna märkvärdiga regatta; och dock hade man ju tillrådt mig att af de tvenne kappseglingsdagarne välja denna senare, då endast törsta dagens prisvinnare skulle täfla och då hela skådespelet följaktligen skulle bli intressantare och lifligare. När jag äter kom till äskådareläktaren sutto alla mina 35 qvar och fingo det nöjet att åter se mig gå förbi, ty jag gick hem. Hvad de sedan fingo se, vet jag icke; men ett tror jag mig veta, nemligen att jag af denna regatta hade roligare än de, och jag är äfven öfvertygad, att vi skulle ha kunnat åstadkomma något hfligare i kappseglingsvig — hemma i Åmål. Kapprodd och kappsegling synes således ej vara fullt så lifliga i Frankrike (eller åtminstone i Rouen) som i England, der det vid sådana tillfällen alltid är ett brokigt hvimmel af glada menniskor på stränderna, och ett solklif, som ej kan beskrifvas, allt besjäladt af denna oöfversättliga engelska vexcitement som är engelsmännens enda entusiasm. Men att kapplöpniagarne i stället måtte i Frankrike stå på en nåstan lika hög ståndpunkt som i Eyogland, dömer jag deraf, att jag i en fransk tidning för en tid sedan läste följande straxt efter omnämnandet af några notable resande: Ce matin sont arrivås dans notre ville Tentative, Måtella, Hector, Champion, Nelly, Capitaine, Locomotive, Bichetta, Ajax, Primerose, Parade, Doratice pour les courses au trot et au galop de dimanche prochain. Jag trodde i början, vid läsandet af alla namnen, att här var fråga om framstående personer som denna dag tagit in på något af siadens bättre hoteller, men insåg snart mitt misstag: det var notabla hästar som ankommit och tagit in i ett bättre stall. Hela denna vigtiga nyhet i den form den framträdde i en tidning, som är en tidning för menniskor och icke tör hästar, röjer utan tvifvel en häst-vänskap af den art som man endast finner i ett kapplöpningarnes land. Men kan man tala om kapplöpningar utan att tala om engelsmän? Omöjligt. Jag vill derföre i sammanhang meddela dig, att här i Rouen hvimlar för närvarande at engelsmän. Jag kan ej begripa, hur engelsmännen räcka till öfverallt, ty hvar och en, som gjort en tur genom Europa, har nödvändigt måst göra den erfarenheten, att, hvarhelst han än kommit, han har haft engelsmän före sig, engelsmän efter sig, engelsmän omkring sig, engelsmän öfver sig, engelsmän under sig, öfverallt engelsmän. Man kan ej på en höjd se genom en kikare, utan att det första föremål man upptäcker är en engelsman som också kikar. Man börjar tro att hela England måste för tillfället vara tomt, man reser dit. Nej, tvärtom, der är så ötverfullt, hvart man kommer, en sådan trängsel på alla gator, ett sådant hvimmel vid alla stationer, som om ej en enda hade lemnat landet. Detta tenromen (talrikhets-fenomenet) kan jag ej förklara på annat sätt än att engelsmän genom det från alla andra resande envist afvikande i sitt yttre och uppträdande äro vida mera synliga och att således ex engelsman sysselsätter ögat mera än tjugo resande af annan nationalitet. — De katolska engelsmännens pilgrimsfärder, som nu i sammanhang med hela den feberaktiga spänningen inom det ultramontanska lägret, äro mycket moderna, äro i sanning mer än löjliga. Jo! det är ljusa pilgrimer, resa första klass, bo på de finaste hoteller, äta table dhöte och må skönt. Jag uadrar hvad de gamla tagelskjortade, barfotade pilgrimerna skulle säga om sådana kamrater. Det tycks här i Frankrike som om folket skulle lefva mera på gatan än hemma. Gatan är deras stora salong, der stämma de möte, der samspråka de, der stanna de gruppvis framför butikfönstren, der sitta efter dagens arbete handtverkare och fabriksarbetare i långa rader på stolar utanför sina portar och butiker; och stenbänkarne utefter de stora broarne, och träbärkarne utefter alla promenader äro hvarje qväll fullsatta med menniskor, män, hustrur och barn som samtala, njuta af aftonsvalkan och betrakta de promenerande. Männen röka sin pipa, qvinnorna sitta med armarne i kors, barnen leka omkring dem, och allt är frid och ordning. Sannerligen, om ock ej detta kan sägas vara hemlif eller eng familjelif i detta ords egentliga bemärkelee, så är det åtminstone ej kroglif, och våra svenska arbetare kunna här ha något att lära. Jag tycker mig se dessa efter entadt arbete