NY pphas 0CU låsas eller min dod. Och för att nu gå vidare i politiken får jag tala om för dig, att jag här umgåtts eller sammanträffat med folk at alla partier. Jag har ätit middagar hos legitimister, souperat hos orleanister, frukosterat med en och annan fusionnist, tagit dagliga lektioner för en bonaparlist, regelbundet under någon tid intagit mitt eftermiddagskaffe i sällskap med en gammal fryntlig republikan och slutligen en och annan gäng på hotellet befunnit mig tete å-tte med en radikal. Dessa radikaler äro dock underliga djur, och de individer af detta parti, som jag mött, äro utan jemnförelse de bekantskaper, som slagit minst an på mig. En morgon, när jag skulle intaga mitt oskyldiga thö, kom jag att få plats midt emot en herre, som utan vidare inledning genast öppnade sin mun och sade: Monsieur, je suis radical. Du skulle ha hört, med hvilken smattrande kraft han uttalade sitt r i radikal, och med hvilken sjelfförnöjd glupskhet han uttalade hela ordet. Jag hade en känsla som om han sagt: Åonsieur, je suis cannibal, och vore färdig att spisa mig till frukost. Och derpå började han frivilligt att utveckla sina politiska åsigter, och de voro sannerligen ej för vackra. Jag tror, att i den lyckliga idåal-stat han gjorde upp, menniskoätning skulle ha varit fullt tillåten. Tänk huru beqvämt, att, när man på morgonen besvärades af en björn, helt enkelt äta upp honom till frukost. Fäderneslandet skulle för min radikale vän ha varit en gement konservativ tidning: Gamla, hederliga Sverige, ännu skola vi hoppas att du får lefva länge, innan sådana gökar blifva allmänna och gala för högljudt bland dina berg och dalar. Kära fosterland, du behöfver ännu ej afundas något land i Europa. Men jag blir patetisk. Förlåt mig! — De, som åter behagat mig mest bland alla dessa partirepresentanter, äro — bästa bror, blif nu icke ond på mig — äro legitimieterna, icke för deras politik, men du kan icke tro, hvad deras salonger äro trefliga, deras umgängessätt angenämt, deras middagar goda, och deras vin sedan. Du skall ock veta, att de för närvarande äro i det allra bästa lynne med afseende på den politiska barometerns ställning. Denna barometer visar nemligen — åtminstone om man får tro dem sjelfva — stadigt på klar och hög tron-himmel och en väderlek, i hvilken liljorna skola trifvas hela året om och de sjelfva skola sola sig utan återvändo. Och legitimister och orlanister äro nu de allra som såtaste kusiner och ha så trefligt tillsammans och nicka åt hvarandra vid middagsborden, och jag sitter emellan dem med munnen full af mat, skrattar åt deras dvickbeter och nickar åt dem båda två. -Ån fusionnisterna? frågar du. Ja! fusionnisterna äro egentligen taladt endast abstraktioner, de äro just dessa inbördes nickningar och vänskapsbetygelser de båda partierna emellan, ty några jusionnister i sig existera ej. De personer åter man vanligen så kallar tillhöra alltid bestämdt endera partiet, hvars stora fördomar de envist fasthålla under det de i partiets intresse ackordera till en viss grad i småsaker. — Apropos, jag har i en skämttidning, Åle Grelot, sett en rätt rolig karrikatyr öfver la faosion. I en trång blomkruka ser man den bekanta orlöanska familjeparaplyen — klumpigt hopslagen och omknuten såsom det anstår ett borgerligt paraply — höja sig och bilda liksom en stängel, och trån dess skaft just uppe vid handtaget utväxa de trenne bourbonska liljorna, som således utgöra blomman på denna besynnerliga kruk-växt. Denna sammanställning i sin löjliga onaturlighet ger en sarkastisk bild af det politiska Frohsdorter-tenomen, som vi kalla la fusion. På karrikatyren äro äfven de olika partiernas känslor vid betraktandet af denna underliga planta karakteristiskt återgifna. Till höger knäböjer en legitimist stirrande upp med hänförelse på liljorna; på den andra sidan knäböjer likaledes en orlåanist betraktande med förtjusning stängeln, det tjocka paraplyet; och mellan dem båda ser man en bornapartist närma sig och med ett halft sarkastiskt, halft nyfiket smålöje luta sig fram öfver plantan och undersöka henne genom sin binocle; under det att i bakgrunden åter en mera talrik hop af republikaner och en och annan radikal betrakta det hela med blandade känslor, somliga hjertligt skrattande, andra med rynkade pannor och sammanbitna läppar. Denna karrikatyr roade mig så mycket, att jag köpte den, och jag skall vid min hemkomst visa den för dig och andra vettgiriga vänner i Göteborg för att ge er en föreställning om en fransk skämtares sätt att uppfatta la fusion. — Efter allt detta vill jag dock upprepa, att jag personligen håller hjertligt af mina legitimister härstädes, ty det är hos dem som jag blifvit bemött med en gästfrihet, vänlighet och oskrymtad hjertlighet, som jag aldrig skall glömma, deras politik må tör öfrigt göra Frankrike lyckligt eller olyckligt. Sjeltva dessa rader skrifver jag i ett legitimistiskt chateau ute på landet, der jag mår som perla i guld. Jag skulle ej i detta bref vilja såra mina gästfria älskvärda vänner, ehuru de aldrig få läsa det och ehuru jag bär ej har något annat vittne till mitt skrifveri än — Grefven af Chambord i konterfej. För en tid sedan bevistade jag i Rouen en stor, väldeligen förberedd och med stora plakater annonserad regatta, der jag vid framkomsten till det flaggprydda feststället — på samma gång utgångsoch slutpunkt för la course — ej såg till några bätar, ej någon folkmassa, men väl en stor, festligt smyckad åskådare-läktare, på hvilken sutto här och der . AAiiii SS