delsen vore med trafikstyrelsen, en förvaltningsmyndighet förfogade öfver större medels belopp och hade sig anvisad vidsträcktare verknipgskrets än en annan sådan myndighet samt att räkenskaperna för den större förvaltningen vanligen förorsakade flera anmärkningar än dylika räkenskaper af mindre omfattning, icke rimligtvis borde föranleda, att, till fördel för tjenstemännen vid den betydligare och således med större ansvar förenade förvaltningen, undantag beviljades från skyldigheten att ställa sig till efterrättelse allmänna föreskrifter ländande till att bereda staten möjligast största visshet, att godtgörelse icke skulle uteblifva för förluster, nppkomna genom felaktigt handhafvande af slik förvaltning; att till sådana säkerhetsätgärder äfven vore att hänföra tillämpningen af 30 kap. 5 5 rättegångsbalken, hvilket lagrum jemväl afsåge att i möjligaste måtto förekomma rättegångars obehöriga förlängning; samt att i händelse den ifrågasatta befrielsen vunnes af trafikstyrelsen och dess tjenstemän, sådant skulle afva till följd, ej allenast det statens säkerhet att erhålla ofvanomförmälda godtgörelse i väsentlig mån förminskades, utan sannolikt äfven att anspråk på tillgodonjutande af enahanda undantagsförmån, med ika skäl som nu af trafikstyrelsen, samt nog väcktes af och till än ytterligare men för staten, svårligen kunde förnekas öfriga tjenstemän, hvilkas medels redovisning granskades i ötverrevisionsdepartementet. K. M:t fann på grund af dessa skäl trafikstyrelsens framställning ej till någon åtgärd föranleda.