Hon var gammal och tunn med en hud som liknade pergament, fårad af skrynklor, och med mörkbrun, nästan svart ansigtsfärg. Hennes små, lifligt spelande ögon voro alldeles svarta; hennes glesa hår doldes af en röd turban; hon bar en klädning af indiskt siden och på fötterna hade hon sandaler. Hon såg ut som en hexa och tjenarne på Chetwynd Park hyste en viss hemlig räddhåga för henne. Alldenstund gamla hinduqvinnor ej sällan förekomma i England hos från Ostindien återkomna familjer, gaf hennes tjenstebefattning hos miss Monk, som varit hennes dibarn, ej anledning till några utläggningar — den väckte knappt någon förvåning. Hon började kläda sin matmor, och då hon slutat utbrast hon triumferande: — Så der! Lord Chetwynd skall ej föra hem en vackrare qvinna till Chetwynd Park, och han skall bli led åt sin fiskareflicka, då han får se er, miss. Ni liknar en drottning! Jemförelsen var ej olämplig. Miss Monk bar en drägt af purpursammet, som klädde henne beundransvärdt väl. Blekheten i hennes ansigte var fortfarande qvar utom på kinderna, som hade en glödande rodnad. Hennes mörka ögon voro mer glänsande än vanligt, liksom den ormlika smidigheten i hennes rörelser var mera påfallande än någonsin. — Tyst! hviskade hon, i det hon höjde handen med en omedvetet teatralisk åtbörd. Hör ni dem? Chetwynds klockor ringa för brudparet! Ljudet gör mig vansinnig! Nej, nej, tala ej till mig Ragee! Jag är lugn — jag skall