landet är riklig, och att man hoppas på fortvaljå 107 8 bestämmer. Göres ingen anmärk; m ing, så mötes utskottet af misstanken att icke ed tillbörligt nit ha skött sitt uppdrag, då et icke gerna ärjmöjligt, att icke regeringen, om ärligen handlägger flera tusen mål, skulle ågon gång ha misstagit sig. Den omständigheten, att ingen af statsådets ledamöter var tillstädes i Första kamnaren, då dechargebetänkandet föredrogs, och ågon egentyg anledning dertill hade icke eller nämnds ledamöter, då de icke skulle itta på de anklagades bänk, föranledde mellertid grefve Henning Hamilton att framcomma med en af dessa spetsiga anmärkninsar, hvilka ingen så mästerligt som han förnär att servera i sockrad oblat. — För min lel är jag öfvertygad, yttrade nämnde taare, att konungens nuvarande rådgifvare aldrig ekola begå något sådant fel, att jag, om konst.-utskottet framställer anmärkning mot en eller flera af dem, skulle på grund deraf förorda en skrifvelse till K. 2.v med anhållan om deras entledigande; men det skulle vara högst oriktigt och ett grundlöst smicker, om jag sade, att jag skulle anlägga sorg efter hvar och en af konungens rådgifvare, som sjelf ville lemna sin plats och söka en lug. vare verksamhet; för tillfället vore också ett sådant smicker utan ändamål, då ingen af dem är närvarande. I Andra kammaren gaf en vid dechargebetänkandet fogad reservation af hr Sven Nilsson i Österslöf uppslaget till en vidlyftig diskussion om vådorna af, att utlänningar tillätos förvärfva jordegendom i Sverige. Om ännu för tio år sedan, då kapitaltillgången var ringa mot nu, någon skulle väckt motion om åtgärdora vidtagande mot utlänningars köp af jord i Sverige, så skulle den bestämdt rönt ett ganska skarpt motstånd; att förhållandet nu är motsatt torde bevisa, att kapitaltillgången inom mm MM Mine dd AG vt DÅ EV — I ron deraf. I Andra kammaren upptog ingen vid det tillfälle, då dechargebetänkandet föredrogs, frågan om 107 8: obehöflighet; det skedde vid ett annat tillfälle och då i anledning af hr Wallenbergs motion om nämnde paragrafs uteslutande ur grundlagen, men, att en sådan åtgärd icke skulle vinna sympatier, kunde på förhand inses. Att en representativ församling medgifver inskränkning i sin makt torde vara exempellöst. Det är ock förhållandet hos oss, att ena gången är konstitutionsutskottet lämpligt och villigt att preparera gilkessnöret för en misshaglig ministers afdagatagande, en annan gång vill statsutskottet dermed taga befattning; stundom kan ett särskildt utskott dermed taga befattning, och slutligen kan Första eller Andra kammaren, eller begge i förening, besluta sig för att på orientaliskt sätt gifva den misshaglige ministern gilkessnöres-, allt figurligt taladt. Om general Abelin hade suttit qvar i statsrådet, då det af honom kontrasignerade beslutet rörande tekrytåldern förelåg till granskning i konstitutionsutskottet, så hade väl ett silkessnöre voterats för bans del, åtminstone i Andra kammaren; men om samma beslut kontrasignerats af hans efterträdare, så hade det troligen lemnats oberördt, enär han är persona grata i nämnde kammare, tills vidare åtminstone. Det lärer för öfrigt höra till det parlamentariska styrelsesättet, att representationen bör till sitt förfogande hafva projektiler af olika storlek och med olika sprängsats att använda mot konungens rådgifvare, när meningen är att för flytta dem till en lugnare verksamhet. Der jemte är naturligtvis hvar och en represen tant berättigad att sjelf utslunga projsktiler mot dex statsrådsledamot, med hvilken han äl missbelåten eller som står honom i vägen Det parlamentariska systemet måtte dock var: ett besynnerligt, eller åtminstone hos oss et ännu mycket outveckladt system, ty, när de här tillämpats, har utgången blifvit mera skad lig än gagnande för det allmänna. Måbänd ligger dock orsaken härtill icke i sjelfva sy stemet, utan i någon brist hos dem som an vända det. —pg— !2 Jessy