nde sig på majoritet i densamma, hade öfvat t utomordentligt starkt tryck på Första kamlarens ledamöter i samma utskott och hade otat med en ändå större nedsättning; då åstadoms en kompromiss (med resultat att hofållningsanslagen skulle minskas med 100,000 Ir) i afsigt att förekomma en gemensam 70sring. Men det var just detta motiv för utkottets åtgärd, som hr Wallenberg karakterierade som -en märkvärdig företeelse. Välneningen betviflade han icke, men han ifråasatte, då man visade sig så rädd för gemenam votering, om icke en sådan grundlagsförndring genast borde föreslås, hvarigenom alla nslag skulle beviljas af Andra kammaren och Första kammarens befogenhet inskränkas till tt allenast deltaga i lagstiftningen; ty hvaröre vara rädd för, men ändock vilja bibebålla zemensam votering? Talaren ansåg för öfrigt let tydligt framstå som en enkel räknefråga, tt genom besparingen af 100, 000 rdr kom nan i tillfälle att kunna afskrifva från grundskatterna två mill. rdr i kapital och det var yrundtanken i utskottsbetänkandet. Riksarkivarien Nordström vände sig särskildt mot det under diskussionen så ofta återkommande talet om tillmötesgående. — il.mötesgående, mina herrar, yttrade tal. med den egendomliga skärpan i rösten, är i sjelfva verket, åtminstone i de flesta fall, ett köpslagande, men det finnes vissa frågor, om hvilka man måste hafva bestämda grundsatser, för hvilka man måste kämpa, så att man står eller faller med dem. Såsom bekant är, godkände icke Första kammaren utskottets framställning. Ibland de yttranden rörande statsutskottets ofta nämnda betänkande, hvilka afgåfvos i Andra kammaren, skall jag icke beröra dem, af hvilka det tydligt framgick, att talaren hade sig väl bekant, huru majoriteten ekulle förfara vid utöfvandet af sin makt; men för ett anförando vill jag redogöra något fullständigare, emedan det i tidningareferaten behandlades ytterst knapphändigt, ehuru det obestridlfgen var det pikantaste, måbända under hela riksdagen. Jag menar löjtn. Casparssone. Han besitter en sällspord förmåga att humoristiskt behandla allvarsamma frågor, men alltid så, att allvaret får sin rätt. Han inledde sin kritik af betänkandet, med den erinringen, att då man föreslår, vare sig förhöjning eller nedsättning i ett anslag, så är det vanligt, att man börjar med detaljsiffrorna och från dessa kommer till slutsumman. Utskottet hade dock tillvägagått omvändt. De hundra tusen riksdalerna utgjorde kulan i be tänkandet — sedan kom krutet som skulle drifva fram henne. Detta förfarande var ovanligt: förr anbringade man krutet först och sedan kulan. Utskottet hade framhållit den väsendtliga vigten af, att de ifrågavarande anslagen erhölle -den karaktär af stadga och orubblighet, som med deras grannlaga natur är öfverensstämmande. Talaren tyckte så äfven, men hade ej då den vaturliga slutledningen bort vara att låta denna stadga och orubblighet inträda nu genast? Så hade dock ej utskottet gjort, utan i stället tänkt: Åförst skola vi nedsätta anslaget; men sedan skola vi hålla på orubbligheten. Sedan tal. vidare granskat de af utskottet anförda skälen, hvilka han ansåg förekomma i en något utspädd form, öfvergick han till dem i en mera koncentrerad form, — der orden sluta sig kring tanken, som hylsan kring knoppen. — Mycket af den yttre glans, hade utskottet sagt, som tillförne ansetts ovilkorligen böra herrska i den regerandes omgitning, kan umbäras, och så, erinrade tal., strök utskottet bort 5000 rdr på anslaget till lysoch renhållningen: vidare hade utskottet sagt, att den yttre glansen gifver vika för den snkla värdigheten och så, sade tal., stryker utskottet bort anslaget till kungliga hofstallet. Sedan talade utskottet om Åen af folkets förtroende omgifven konung. — Ja, — erinrade tal. — vvi veta nog vi, som sitta här, hvad det vill säga, att vara omgilven af folkets förtroende. Åtminstone äro vi väl omgifna af våra komittenters förtroende, som skickat oss hit! Förtroende är värmande för hjertat, och när hjertat är varmt, tänker utskottet, så behöfs ingen annan värme — och så strök det bort anslaget till vod och kol. — Utskottet — fortsatte han vidare — talar visserligen om indragning af anslaget till hofstallets utfordring; men det menar icke dermed hofstallet, utan istället den inhemska konsten, som numera allt för väl kan ställas på förknappning. Och vär utskottet talar om indragning af ved och kol för de k. hofven, så menar det icke de k. hofven, utan det menar den verkliga nöden, som från det kungliga deltagandet hänza visas till det allmänna deltagandets beredvilas lighet. Ja, m. h, det hvilar verkligen en n enkel värdighet öfver hela detta utskotts betänkande. na Man kan säga, att det ofta nämnda ut et, (skottsbetänkandet, hvilket tillkommit genom er akompromiss och var första frukten af tillmö a tesgåendet, utgjorde förespelet till det stor: m dramat, som statsutskottet tillverkade under de ett besynnerligaste omständigheter, och med de kuriösaste materialier, hvilket icke blef färdig förr än i riksdagens halftolfte timme, och hvil ket af hr Casparsson mera träffande än artig benämndes — råttfällan. Dåchargebetänkandet ådrog hvarken riks dagen något nämnvärdt besvär eller statsrådet 2