Riksdags-Kaleidoskop 1873. jand ÄUterblick och Vidräkning. I. (Forts. från n:o 223.) hota Att landtmannapartiet till följd af det rekom altat som valen isynnerhet till Andra kamaren hade lemnat, skulle blifva än mera öfermodigt och utmanande, kunde väl förutses; en att ifrågavarande val skulle göra så djupt ntryck på flera af Första kammarens ledanöter, så att de plötsligt visade sig benägna ntaga en annan position än tillförne, var sanolikt en stor öfverraskning för ganska många. Nämnde parti hade genom häradsh. Dufras, löjtn. Gyllensvans, hrr Sven Anderssons ich Salomon Larssons inväljande i Första kamnaren der blifvit tillökt med fyra röster, men tt hr Dutva icke blifvit återvald i Andra cammaren var för partiet en stor förlust: det var nemligen påtagligt, att hans eminenta talang icke skulle göra sig gällande i Första kammaren, men destomera saknas i den Andra, helst partiets stora flertal mycket hellre ville orkänna honom som sin förman, än dem hvilka gälla som partiets ledare. I Andra kammaren hade partiet icke blifvit förstärkt med en enda kapacitet: tillökningen var blott numerisk. Otvifvelaktigt var, att om landtmannapartiet gjorde sig skyldigt till extravaganser, skulle dessa kunna stäfjas, fall Första kammarens majoritet, trogen sin mission, höll tillsammans och verkade gemensamt med minoriteten i Andra kammaren. Men det visade sig — isynnerhet mot riksdagens slut, dåden stora frågan skulle behandlas — att Första kammaren i hög grad påverkats af yttre omständigheter och på ett sådant sätt, att landtmannapartiet ansåg sig vara herrar öfver situationen. Redan före riksdagsmannavalen i fjor hade de tidningar, som äro invigda i partiets planer och berättigade att vid lämpliga tilltällen omtala dem, oförbehällsamt låtit förstå — och det har sedan upprepats — att landsbygdens befolkning måste insätta ombud efter sin smak i landstingen, för att när valen till nästa legislaturperiod i Första kammaren inträffar (1875) ur nämnde kammare utestänga de större jordegarne, aristokratien och byråkratien, och i stället der insätta personer fullt beredda att göra gemensam sak med majoriteten i Andra kammaren. Derigenom skulle — sades det — de demokratiska elementerna införas i Första kammaren — en ganska kuriös demokrati i sanning! En riksdagsman, som ofta talar med odiplomatisk öppenhet och enligt egen uppgift stundom af sitt hjerta drages åt ett håll, men af sitt förnuft åt ett annat, yttrade oförbehållsamt, att i nödfall skulle en fond genom sam, manskott bland egare till skatteoch roterad jord bildas, ur hvilken sådana ledamöter i Första kammaren, hvilka icke hade råd att sjelfve bekosta sin sejour i hufvudstaden, skulle erbålla aflöning. En annan upplyste äfven, huru det skulle gå till att göra lämpliga personer valbara till Första kammaren. Sådana personer behöfde allenast i rätt tid vid mantalsskrifningen uppgifva sig ega 4000 rdr i inkomst af kapital eller arbete. De fingo derigenom visserligen vidkännas högre bevillning och kommunalutskylder, men den utgiften kunde af den gemensamma understödsfonden gälldas, då fråga var att vinna ett stort mål. Han påvisade redan ett fall, då en person för att blifva valbar till Första kammaren sjelf hade uppgifvit sin inkomst till 4000 rdr och deretter blifvit invald i nämnde kammare. Det är visserligen omöjligt att beräkna, huru stort tryck dessa hotelser utöfvade på de c:a 70 ledamöter i Första kammaren, hvilkas mandat går till ända med året 1875, men att hotelserna hos åtskilliga åstadkom en orolig stämning, dertill har man trott sig kunna sluta af sedermera inträffade händelser. Obestridligt är också, att om den nya politiska strömningen, som landtmannapartiet vill sätta igång för att dermed befrämja sina egoistiska syften, skulle växa till, är det ingalunda omöjligt, att Första kammaren, åtminstone för någon tid, kan förlora sin politiska karakter, ehuru det är klart, att när måttet blifvit rågadt, så inträder en ny reaktion. Det är en högst karakteristisk företeelse, att då första hufvudtiteln skulle regleras i statsutskottet, beslöto sig Första kammarens samtliga ledamöter i utskottet att dagtinga med majoriteten i Andra kammaren, och att med den tillvägabringa en fusion, hvilken dock, såsom förhållandot oftast blir då heterogena ämnen — här intressen — sammanblandas, medförde konfusion. Det är otvitvelaktigt, att om representationen anser sig böra nedsätta ett anslag, bör den gå öppet tillväga och rakt på saken. Derföre hade statsutskottet öppet bort säga: vi anse, att konungens civillista bör minskas med 100,000 rdre, men deremot icke, såsom nu var fallet, minskä eller indraga sådana poster, hvilka icko kunna upphöra. Det var också förnämligast för sättet, hvarpå statsutskottet gått till väga i förovarande fråga, som det klandrades i Första kammaren, och sör den håg för tillmötesgående, som under den senare tiden visat sig utöfva ett egendomligt inflytande, och det sades äfven, att det ej kan höfvas oss (Första kammaren) att låta våra tankar slingra sig fram till tronen. Några talares yttranden förtjena att återgitvas, enär de icke meddelats i tidningarne vr to da atämningaen inom kammaren. Så .oo — 2— — — —