möjligt för att förmå honom att inställa sig inför rätten; de mena såsom bokhandlaren Götrex ropade till kapten Lindeberg: låt dem ta hufvudet, det gör så godt, så godt! — Ranc, ehuru visserligen icke direkt utsatt för en så kapital fara, har dock ingen lust att bli martyr afven at en mindre ordniovg, och han håller sig visligen borta. Arthur Ranc, den anklagade, har (eller rättare hade) en bror, som också egrat sig till de odödliga priucipernas försvar eller med andra ord hade till yrke att vara radikal publicist. Ian hade långt itrån brodrens talent och var på det hela taget föga bemärkt; men när han häromdagen dog och skulle, naturligtvis, civilt begrafvas, så hade eliten at det radikala partiet stämt möte vid hans graf. Den arma menniskan, ända på sin döda mull var ban ingenting annat än Rancs bror. IIufvudredaktören för Råpublique francaise, hr Spiller, som jemte Gambetta och Ranc styrde Frankrike under olycksåret 70—71, gjorde ganska lätt ifrån sig den aflidnes förtjenster, uti minnestalet som han höll vid nedgrämingstillsället, men fick i stället anledning alt tala en halftimma dels om vår Rancs sorg, när han, bortsliten från pligter som broder och som medborgare, icke fätt tillfälle att nu visa sig i vännernas krets. Resten af talet handlade om Rance, om Gambettas och om Thiers förtjenster, om nödvändigheten at nationaltörsamlingens upplösning och om republikens odödlighet. Deremot förspordes naturligtvis ingenting om själens odödlighet. Men när allt var slut, och hela sällskapet kastat ner på kistan sina eterrellqvistar — röda eterneller höra till de radikala och civila begrafningaroe — såg jag en gammal man gå fram och göra korstecknet öfver grafven. De andra fingo brått att föra bort honom, så att han icke genom dylika funder måtte störa effekten af den s. k. högtidliga akten. Likasom en stor del af den radikala journalistverldan hade varit närvarande vid denna begrafning, så såg man dagen derpå de konservativa oca isynnerhet de imperialistiska församlade vid en annan. Det var dock icke en embetsbroder, som de här följde till grafven, det var en — skräddare. Likval var det icke någon alldeles vanlig skräddare, icke ens nägon vanlig politisk skräddare, det var den ryktbare Jules Dusautoy, som på armåleveranser samlat en osantlig förmögenhet och som var kejsar Napoleons och, såsom man kunde läsa på hans skvlt ätven konungens af Sverige hotskräddare. Dusautoy intresserade sig mycket för politiken och hade en stor lörkärlek för journalistik. Åt dem som hade lyckats att bäst intressera honom, satte ban upp tidningar i Paris eller landsorten, och nästan alla de andra klädde han på kredit. Men han hade sina grader i denna välvilja; de som hörde till första sidan, författare till de ledande artiklarne och de mest bemärkta krönikorna fiogo förse sig i hans stora och lika eleganta som dyra etablissement vid Boulevard des Italiens. Utrikesreferenter och sådana, som tillfälligtvis kunde få slinka in en eller annan artikel på andra sidan hänvisades till La belle jardimere eller något annat af de förnämligare bland de konfektionsmagasiner, i hvilka han var en af de förnämsta delegarne; och simpla reporters, faits diversmenniskor och ordlekare å 2 sous raden, hvilka ha sitt departement på den tredje sidan fingo vara glada att borta i ÅLes phares de la Bastille eller A la renommåe de Temple eller liknande anspråkslösare pacotille butiker få en af de utmärkta hela habiterna för 45 francs och 90 centimes, Koleran synes icke göra några anmärkningsvärda framsteg. Väderleken har också betydligt förbättrat sig, hvilket väl också skall göra sitt till. Emellertid är sjukligheten betydligt större än som otficielt uppgifves och isynnerhet äro vissa qvarter illa utsatta. Det är naturligtvis sådana, der en större osnygghet och oregelbundenhet i lefnadssätt är rådande, och man nämner deribland i synnerhet det qvarter som ligger ungetär framför det at skandinaverna företrädesvis besökta Caf( de la rågence.