Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 22 september 1873. Den : franska regeringen har många motståndare i alla landsändar, men jag betviflar att den har några så passionerade som innevånarne i staden Compiegne. Den hedervärda staden har mycket ansedda historiska minnen, hvilka gå tillbaka ända ull Carl den skalliges tid, försäkrade mig i går en af insödingarno med mycken stolthet; det var der som Jungfrun af Orlåans föll i opgelsmännens händer, och det var också der som Napoleon III, fyra århundraden senare eller något mera, mottog besöket af dem, som sedermera blefvo orsaken till hans fall, Preusserkonungen och hans minister. Compiegrerboerna ansågo dertöre sin stad särdeles väl vald i historiskt hänseende för den stora statsaktionen, den Bazaineska processen; men om de också skulle gå miste om den historiska äran, så hade de kanske lätt nog kunnat trösta sig deröfver. Det finnos vigtigare konsiderationer än äran, såsom en viss riddarhuslodamot uttryckte sig vid 1840 års riksdag, och compiöÖgnarne hade bespetsat sig på att göra en nätt vinst på affären. Jag soljdo i går med en bekant, som i anseende till de göromål den Bazaineska procesaen kommer att gifva honom, hade ansett sig nödsakad att hafva ett rum på platsen och som skyndat sig att hyra ett sådant, då Comp:ögne sades vara bestämdt. Andamålet med resan var nu attsöka åstadkomma ett lämpligt arrangement med värden. Rummet var ett sådant, som med nödtorstiga möbler, enligt gällande pris brukar uthyras för 50 francs för sommaren; nu gällde det 15 francs om dagen, dock så att det icke utbyrdes för mindre än 30 dagar, hvarom ett i vederbörlig ordning på stämpladt papper uppgjordt kontrakt närmare innehöll bestämmelserna. Alt betala 450 å 600 francs för ett rum i Compiegne medan processen skall pågå i Trianon, är en smula hårdt, det måste erkännas. Men de, som icke vilie erkänna det, det var compiggneboerna; icke allenast värden sjelf (som nu kunde vara naturligt nog), men alla andra menniskor voro dock öfverens om att ett så hyggligt pris fioge man leta efter, och på någon afprutning var icke att tänka. Tacka Gud, menade de, att man ändå kan reda sig under denna förd— regering; — nej, annat slag under kejsardömet, då var här lif — ilefve kejsaren! letve Napoleon IV! Det var på söndagseftermiddagen, som detta rop upphasdes vid ett case, der alla bord voro fullsatta. Ordningsmakten på stället, representerad at ett par gendarmeriofsicerare i uniform, satt lugnt och hörde på, och polissergeanten, som just gick törbi, smålog helt fryntligt. Här äro vi alla imperialister, sade en gammal borgare förklarande. — Då ha ri väl också en bonapartistisk deputerad och ett konservativt kommunalråd ? frågade jag. Nej, den deputerade var moderatoch kommunalrådet radikalt republikanskt. Det är på det sättet, som de konservativa sköta sina affärer i Frankrike. Men i går ropade de i stället ganska lifligt: bort med republiken! — Det ligger en bit af den franska historiens filosofi i det der. Ju närmare man närmar sig till tiden för den ifrågavarande statsprocessen, desto ifrigare sysselsätter sig både pressen och hela den stora allmänheten med denna stora sensationspjes. Isynnerhet gör pressen utomordentliga anstalter. De engelska stora tidningarne såsom Times, Daily News och Standard sända hit en hel stab at representanter, och ett par af de amerikanska bladen, Newyork IIerald och Tribune ämna öfverbjuda hvarandra isynnorhet i telegrammer. IIufvudkorrespondenten för Herald har sjelf försäkrat, att han har icke allenast rättighet men ordres att sända kabeltelegram på 500 ord om dagen och af oinskränkt längd, när omständigheterna fordra det. I jemförelse med dessa kolossala omkostnader blifva de 5000 E, som Times till en början anordnat för sina referent-kostnader, snart öfverflyglade. En annan process, som ifall den anklagade inställer sig, också skulle bli en cause celebre är den radikale deputeraden och f. d. kommunarden Rancs. Hans vänner göra allt